Sensommarblues

Visst, jag är ett fan vad rutiner. Jag gillar vardag. Den utgör ju ändå majoriteten av livet och fy vad trist det vore att enbart leva för semestern. Men, som jag börjat inse med tiden är det alltid lite jobbigt och nästan obekvämt att byta liv igen. Lämna semesterlunken och komma in i vardagslunken. Brytpunkten, transportsträckan och tiden innan lunken sitter - det är alltid en period jag tycker är jobbig. Även om jag också inser att det behövs. Jag har börjat lära mig att se tecknen nu - att ångestspöket knackar oftast på, men just nu är det ändå under kontroll.

Vi har fått besked om förskoleplats till barnet och det blev vårt förstahandsval. Det gjorde det lite lättare ändå att börja tänka höst och vad den kommer innebära. Det lustiga är att jag inte är en tillräckligt utpräglad arbetsmyra för att verkligen längta tillbaka till jobbet för att få utföra just ett jobb. Många som är på semesterns sluttamp längtar verkligen - medan jag trivs bra med att skrota runt hemma, umgås med min lilla familj och göra lite lagom stora och små projekt/dag. Livet är väl relativt lätt med en ett- och ett halvt-åring. Visst, vädret gör sitt, men det är ändå rätt välgörande att ha ett jobb man trivs med, men som också går att ta ledigt från. Jag behöver inte vara tillgänglig konstant. De projekt som får vänta - får just vänta och mår ibland nästan bra av det. Det gör det hela betydligt enklare också att med gott samvete jobba deltid under barnets första tid på förskolan. Mitt barn kommer nog må bra av förskola och den stimulans det innebär - men jag har också insett att med de stora barngrupperna kommer nog inte hans personlighet till sin rätt. Hans försiktighet, hans behov av närhet och metodiska och undersökande nyfikenhet  kan ju innebära att andra skuffar undan honom. Men, jag kan också ha fel - förskola kanske är precis vad som behövs för att få honom att våga mer.

The ADD in me

Det brukar vara ett stående skämt. Min kaos-sida. Mitt dagliga letande efter nycklar och/eller passerkort. Men också min oförmåga att hantera alla dessa blanketter som livet ändå medför - trots digitalisering. Ibland undrar jag hur det hade gått för mig utan internetbank. Min första tid som nyutflugen från föräldrahemmet innebar oöppnade fönsterkuvert, förseningsavgifter och inkassokrav - inte många, men ändå en del. Det är som med många andra saker något jag lätt lägger någon annanstans och lägligt nog glöms det då bort. Jag skjuter det ifrån mig.

Sen är jag en projektperson. Jag drar igång saker, men jag är rätt dålig på att fullfölja. I min pyssellåda ligger dussinet med halvfärdiga julkort, udda mormorsrutor, en halv, stickad strumpa och start-kit till decoupage. Jag glömmer. Hittar något annat som är ännu roligare. Ibland händer det att jag slutför också - ungefär hälften av allt jag påbörjar slutförs. Jag har även blivit bättre på att slutföra saker. 

Så när min psykolog lade fram två stycken screening-test på ett av mina besök i våras var det vissa av frågorna som träffade rakt på målet. Det fanns frågor om nycklar, räkningar, blanketter, mitt ensamhetsbehov och även andra saker träffade rätt. Särskilt de avsnitt som handlade om ADD (ADHD utan hyperaktiviteten). ADD-tjejer är svårast att fånga upp sa psykologen. De är bra på att dölja sin kaos-sida i den rådande duktighetskultur som de fostras in i. De lär sig att dölja kaoset noga, noga och att skämmas över det. Det blir något fult - något som inte syns vid första anblicken. Och det kändes så väldigt mycket...jag.

Men - ihop med psykologen konstaterade vi att vissa bitar föll på plats men att jag behöver jobba mer med att acceptera den jag är och inte bara se mina misslyckanden. Jag har en kaos-sida ihop med en drös andra sidor som tillsammans ändå skapar den jag är. Att jag fick höga poäng i ett ADD-test säger en del, men det är inte hela jag och så länge det inte skapar stora problem i mitt liv är det inget jag känner behov av att utreda ytterligare. För nästa steg skulle i så fall behöva involvera mina föräldrar och det är det inte värt. Det räckte med att få bekräftelse på att vissa av mina personlighetsdrag delas av andra, att jag inte är ensam.   

You say it best, when you say nothing at all

I min familj talar vi inte direkt med den det gäller när vi stör oss på något. Vi pratar med någon annan familjemedlem istället - försöker fiska sympatier och för att avreagera sig. Det är inte särskilt konstruktivt eftersom det bäddar för missförstånd och på sätt och vis gör det att vi glider ifrån varandra - vi lär inte känna varandra nu när vi barn är vuxna. Inom ett decennium till kommer jag faktiskt ha bott lika länge utanför mitt föräldrahem som i det. Och det är klart att det formar mig. Att vara färdigstöpt som människa vid 19 är ju inte riktigt realistiskt och vore rätt trist. Utveckling ska ju vara något bra!

Mina föräldrar har en tolkning av mina handlingar som om jag fortfarande vore tonåring - och det har sårat mig mer än en gång att de inte känner mig bättre, att de inte kan tänka "ja men hon är ju faktiskt 30+ nu, då borde hon ju kunna hantera det här". Istället ska mitt handlande ifrågasättas utifrån en måttstock som jag inte känner mig bekväm med. Oftast antyds den bara - för att säga saker rakt ut till den det gäller - det är big no, no. Jag försöker ibland lyfta på locket och dra det ur dem - men det är jobbigt varenda gång. Lite som att dra ut en tand. Jag gör det inte varje gång - och oftast är det bäst att ta det med min far. Det jag försöker förmedla lite då och då är just att ofta få ha en rätt absurd diskussion kring "Såhär ÄR du", där jag ändå försöker hävda expertisen kring att vara just jag. Att jag måste få ha utrymmet att säga: Det stämmer faktiskt inte. Och få ha rätt i det.

Jag försöker jobba väldigt mycket med acceptans - och tycker mig ändå ha accepterat att mina föräldrar är som de är. De gör så gott de kan. Varför kan inte de då acceptera mig och mina handlingar, som en del av mig. Det kanske inte alltid är "rätt" väg att gå. Men det är min väg.

Spridda tankar från en passerande lågtrycksfront

Sömnen spårade ur totalt någon gång i vintras och det gick fort att rasa ner i panikångest och depressionstänk. Lite sjukdomar av det mer fysiska slaget blev det sista som gjorde att jag ringde vårdcentralen och som en följd av detta började jag medicinera igen. Jag fick stränga order om att sluta amma också och det var en sorg på sätt och vis - men jag kände att principen jag satt upp "1 år BÖR du amma" var ännu en princip jag fått kasta överbord när verkligheten satt käppar i hjulet. Jag inbillar mig att jag blivit bättre ändå på att foga mig inför saker som andra säger åt mig att släppa - för hur det än var så gick det inte att sova vettigt och då lydde jag.

Och det blev bättre - eller okej, i vanlig ordning vid insättning av anti-depressiva så blev det först sämre, men efter de första jobbiga sex veckorna blev det märkbart en skillnad. Jag hade nog kört serotonin-nivåerna i botten - igen. Och även om Mirtazapinet ger mig abnorm hunger så har det varit värt sömnen. Att få sova. Att inte vakna med panikångest klockan 4 på morgonen och inte kunna somna om.

Och sen jag skrev sist har mycket hänt - och fler inlägg kommer framöver, för jag behöver skriva av mig igen känner jag. Det är ju det jag har den här bloggen till. Den ska vara kravlös. En slags dagbok och försök att bringa ordning på tankarna när de svämmar över.

Sov lella onge, sov...

Vi sover inte jättebra just nu. Resterna från ett utvecklingssprång med mycket tillväxt gav sömnstörningar. Och det har tyvärr inte blivit bättre. Från en längre period med 3-4h-pass x 2 nattetid utan matning, har det nu blivit sena kvällar, korta sömnperioder och mycket nattamning. Åter till att sova som en ostbåge, vilket ger en leabruten moder när morgonen gryr. Men nattamningen ger ongen en bra natts sömn. Han hinner inte vakna så mycket förrän tutten är i mun och han återgår till sovläge. Men hans ömma moder börjar känna sig mer en lovligt leabruten även mentalt.

Och så sällar jag mig till denna mängd av trötta bebisföräldrar och tänker "ja, det är väl inget unikt". Men, jag tycker ändå att det är skitjobbigt mellan varven. Även om jag vet att det går över. Problemet är att ongen inte sover mer än korta tupplurar dagtid, vilket ger mig dåligt med utrymme för återhämtning dagtid.

Så idag bröt jag ihop och bara grät. Och grät. Så Kärleken försökte hjälpa till från sin jobbfront, genom att skicka ut sin fina mamma (min svärmor) som kom och hjälpte mig lite framåt eftermiddagen. Och då grät jag lite till för att de var så fina i sin omtanke om mig. Sova kunde jag inte, men det var skönt att prata lite och få ventilera tankarna och återigen upprepa mitt mantra:

Good enough! Det är inte hela världen om ongen inte får gröt just idag, när jag inte orkar. Vi tar nya tag någon annan dag. Och sova får man väl göra någon annan gång.

Häpp!

Brottstycken från en förlossning

Det är vissa minnesbilder som ploppar (förutom själva Ögonblicket då bebis låg där varm och skrikande som en liten gris på mitt bröst, men det är en annan berättelse)...

...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!

...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!

...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:

"...och mage som en sockertopp".

Jo, det kom ju en liten onge till slut. Några dagar innan beräknat till och med och det var en lättnad, även om själva förlossningen var av det utdragna slaget med värksvaghet, avsaknad av krystvärkar och en bebis som vägrade sjunka ner den sista biten utan fick hjälpas ut med sugklocka som sista försök till lösning innan det hade blivit akutsnitt.

Men det blev världens finaste onge. Kärleken växer för varje dag och snart kommer jag fortsätta blogga om det. Vilken dag som helst.