Jag skyller på någon slags övermod. I fem dagar hade jag bra dagar, fem på raken. Definitionen av en bra dag innebär att allt klaffar. Jag kommer upp på morgonen, jag är inte übertrött på jobbet, jag kommer iväg på min träning och jag orkar laga mat och umgås med sambon. Det kanske inte är så höga krav, egentligen, men mycket vill ha mer.
Fem dagar, innebar att jag också tyckte att jag var redo att sluta med en av de mediciner jag äter. Den som gjort att jag gått upp rätt mycket i vikt. Den som gett mig ett extremt sötsug och sug efter kolhydrater och fet mat. Det har aldrig varit jag, det här att få såna extrema munchies. Och medicinen är en väldokumenterad bov i dramat.
Och av någon anledning så har jag svårt att tycka om mitt nya, lite mulligare jag. Särskilt när det i min ålder väldigt ofta följs av en irriterande svans av nyfikna som undrar om det inte är gravidkilon ändå. Jag vill bara börja böla och säga som det är: Nej, jag är inte med barn. Jag är med MAT!
Mitt sluta-med-medicinenförsök sket sig big time. Så nu är jag tillbaka på den igen, med börja från början vad gäller biverkningar och...ökad aptit. Det är nog i och för sig sant som en klok vårdkontakt sa: Om du nu ska sluta med en medicin, så kanske det inte är så bra att göra det i mörkaste vintern, då trötthet och sötsug är en rätt vanlig företeelse bland oss i Norden.
Så jag försöker förlika mig med mitt nya, något mulligare jag och se det som att det är för en god sak. Inte en godsak.
