I väldigt många olika sammanhang, där det av någon anledning diskuteras "hur kvinnor funkar" kontra "hur män funkar", så har jag under hela min uppväxt känt mig som ett UFO. När kvinnor fnissat igenkännande och himlat med ögonen över något som män "gör" har jag likt en person med svårighet att läsa av sociala koder alltför ofta förhållit mig oförstående inför allt det där som bara ska ingå i kvinnorollen (enligt vissa).
Det har förekommit i skolan, där tjejer automatiskt skulle skrika hysteriskt över allt från spottloskande grabbar till dissekeringsmomenten i biologin. Det har förekommit i arbetslivet, där ett antal fikaraster har ägnats åt att beklaga sig över dålig jämställdhet i hemmet. Det är nu väldigt aktuellt även i föräldrautbildningssammanhang. När de andra mammorna pratar målbild och fluff, så ser jag sanningen (utifrån mitt perspektiv) krasst i vitögat: Det kommer nog kännas som att man blivit överkörd av en truck efter förlossningen, men det är samtidigt något man måste igenom. Jag föredrar att skala av fluffet, se det läskiga i vitögat och jag kommer förbanna den barnmorska som försöker dalta med mig.
Jag är nog inte tuffare än någon annan, jag har mina rädslor och nojor, men aldrig någonsin har jag sett dem som ett kit som ingår i att vara kvinna. Det är mer en del i kitet av att vara...jag. Även om det rätt ofta gör mig till ett UFO i de sammanhang där "normen" styr.
tisdag 31 januari 2012
onsdag 25 januari 2012
Det där med smärta
Innan jag blev gravid kunde jag få spänningshuvudvärk, en rätt klassisk sådan med spänningar i nacke, axlar och över panna och tinningar. Dessutom hade jag rätt jobbigt mensvärk.
Den här graviditeten har lärt mig mer om olika sorters smärta, hur jag själv hanterar det och hur många olika sorters smärttillstånd som kan uppstå i en och samma kropp. Det krampar, sliter, spänner, drar, molar och hugger. Och även om det kan vara jobbigt mellan varven fascinerar det mig, vilka olika uttryck ett och samma begrepp kan ta sig. Att ha ont kan beskrivas på så många olika sätt och det är väl det som gör det extra svårt att försöka beskriva hur det känns att föda barn för någon som inte själv varit igenom det, och inte ens då är det säkert att upplevelsen är densamma.
Min smärttröskel är väl relativt hög ändå, men det beror också lite på vilken del av kroppen som är drabbad och hur länge det gör ont. När det krampar, eller håller sig länge så att jag blir nere rent mentalt, ja då blir jag extremt ynklig. Medan spänningshuvudvärk kan vara tröttsamt, men jag vet bättre hur jag verkligen ska bli av med det.
Vi får se där vid förlossningen, hur min icke-medicinska linje kommer funka. Jag vill prova TENS, varma bad och lustgas. Men väl där kanske jag kommer avgrundsvråla: ALLA DROGER SOM FINNS TACK!
Den här graviditeten har lärt mig mer om olika sorters smärta, hur jag själv hanterar det och hur många olika sorters smärttillstånd som kan uppstå i en och samma kropp. Det krampar, sliter, spänner, drar, molar och hugger. Och även om det kan vara jobbigt mellan varven fascinerar det mig, vilka olika uttryck ett och samma begrepp kan ta sig. Att ha ont kan beskrivas på så många olika sätt och det är väl det som gör det extra svårt att försöka beskriva hur det känns att föda barn för någon som inte själv varit igenom det, och inte ens då är det säkert att upplevelsen är densamma.
Min smärttröskel är väl relativt hög ändå, men det beror också lite på vilken del av kroppen som är drabbad och hur länge det gör ont. När det krampar, eller håller sig länge så att jag blir nere rent mentalt, ja då blir jag extremt ynklig. Medan spänningshuvudvärk kan vara tröttsamt, men jag vet bättre hur jag verkligen ska bli av med det.
Vi får se där vid förlossningen, hur min icke-medicinska linje kommer funka. Jag vill prova TENS, varma bad och lustgas. Men väl där kanske jag kommer avgrundsvråla: ALLA DROGER SOM FINNS TACK!
lördag 21 januari 2012
Fosterrörelser
Min graviditet har nog varit av det högst normala slaget. Illamående, som i och för sig däckade mig rätt rejält från vecka 6 till ca v 14, men sen försvann det. Sen har klassiker som foglossning, nästäppa, halsbränna, huvudvärk, trötthet varit vanligt förekommande. Men eftersom det ändå mest varit fråga om fysiska åkommor, som är vanliga har det inte oroat mig nämnvärt egentligen. Det var lite jobbigt under en period att jag så fort ökade i vikt mellan v 2 t o m v 19-20. Det har planat ut lite nu, men då kom klyschiga kommentarer såsom: Det är väl dags snart? Är du säker på att det inte är tvillingar? Oj, vad stor du blivit redan! Eftersom jag ändå varit rätt stolt över min kula, har det inte gjort mig särskilt mycket.
Men. Det som faktiskt oroat mig den senaste tiden, som fått mig att känna graviditetens första riktigt jobbiga känslor är det här med hur och när bebis rör sig i magen. Till saken hör att jag känner till 2 personer i min relativa närhet som förlorat sina bebisar rätt sent och det har fått mig att hålla lite extra koll. Bebis är. och har varit sen jag kände de första rörelserna, en rätt så lugn krabat. Det är mjuka, svepande buffar och rörelser, några få distinkta sparkar. Men inte de där "sparkarna" som det oftast talas om. Givetvis har jag börjat inse att det är högst normalt att känna olika rörelser, det vore väl underligt om bebis bara sparkade. Men den här veckan har det känts som om rörelserna varit färre. Eller, så har jag tänkt lite för mycket på dem och så har det blivit en...nojja?
Nu tror jag inte att det är någon fara. I måndags fick vi höra hjärtljud. Idag följer rörelserna ungefär samma tider som innan. Det kommer går bra, det är ändå min inställning. Såklart.
Men. Det som faktiskt oroat mig den senaste tiden, som fått mig att känna graviditetens första riktigt jobbiga känslor är det här med hur och när bebis rör sig i magen. Till saken hör att jag känner till 2 personer i min relativa närhet som förlorat sina bebisar rätt sent och det har fått mig att hålla lite extra koll. Bebis är. och har varit sen jag kände de första rörelserna, en rätt så lugn krabat. Det är mjuka, svepande buffar och rörelser, några få distinkta sparkar. Men inte de där "sparkarna" som det oftast talas om. Givetvis har jag börjat inse att det är högst normalt att känna olika rörelser, det vore väl underligt om bebis bara sparkade. Men den här veckan har det känts som om rörelserna varit färre. Eller, så har jag tänkt lite för mycket på dem och så har det blivit en...nojja?
Nu tror jag inte att det är någon fara. I måndags fick vi höra hjärtljud. Idag följer rörelserna ungefär samma tider som innan. Det kommer går bra, det är ändå min inställning. Såklart.
torsdag 19 januari 2012
B.I - Before Internet
Ja, vad gjorde gravida innan de kunde googla det mesta som föll dem in att undra över? I mitt fall tror jag faktiskt att jag avlastar min barnmorska rätt rejält eftersom jag kan ställa frågor och få svar direkt. Givetvis behövs ju källkritik och en viss...förståelse för hur mycket som skrivs i affekt i forum, debatter som förs inom ämnen som är extremt känsliga för många: amning, sömnmetoder, uppfostran. Dessutom finns det väldigt många sidor och forum som har kommersiella intressen i bakgrunden.
Men jag tillhör nog ändå den kategorin som blir lugnare av att få bekräftelse på att de flesta krämpor som dykt upp under graviditetens gång är högs ordinära och normala. Sen inbillar jag mig att något med själva graviditeten gjort mig lugnare rent psykiskt. Det har liksom infunnit sig en mer utpräglad "det ordnar sig"-attityd som var svår att tänka sig in i när jag nojjade som mest över hela barn-grejen. Det är skönt att sambon och jag har samma åsikter om de viktigaste sakerna och vår strategi är att försöka vara hemma en lite längre period tillsammans första veckorna, utöver de 10 dagarna som fadern kan ta ut efter förlossningen. Vi får tillsammans lära känna den nya lilla människan som totalt kommer vända upp och ner på våra liv.
Men jag tillhör nog ändå den kategorin som blir lugnare av att få bekräftelse på att de flesta krämpor som dykt upp under graviditetens gång är högs ordinära och normala. Sen inbillar jag mig att något med själva graviditeten gjort mig lugnare rent psykiskt. Det har liksom infunnit sig en mer utpräglad "det ordnar sig"-attityd som var svår att tänka sig in i när jag nojjade som mest över hela barn-grejen. Det är skönt att sambon och jag har samma åsikter om de viktigaste sakerna och vår strategi är att försöka vara hemma en lite längre period tillsammans första veckorna, utöver de 10 dagarna som fadern kan ta ut efter förlossningen. Vi får tillsammans lära känna den nya lilla människan som totalt kommer vända upp och ner på våra liv.
söndag 15 januari 2012
Boar?
Okej. Det är svårt att veta vad som är en del av min personlighet och vad som är en del av det där som en del kallar för boa-in-sig-perioden som en del hävdar att gravida hamnar i framåt slutet av graviditeten. Jag kan ju få ryck då jag vill testa att göra saker från scratch, fylla frysen och allt sånt där, även när jag är "normal". Det hänger oftast ihop med egna funderingar kring vad det är man stoppar i sig egentligen och en rejäl dos fundering över tillsatser och ekologiskt ätande.
Men lite inbillar jag mig att mitt storkokande lite blir i kubik just nu. Ett visst hormonpåslag, och även en slags allmän acceptans att bete sig såhär. Jag är ju i grunden en samlare, det förstärks väl bara nu. Oavsett, så är det rätt skönt att rätt analogt stå och peta i en gryta och känna tillfredställelsen att fylla frysen med hemlagad mat snarare än helfabrikat.
Men lite inbillar jag mig att mitt storkokande lite blir i kubik just nu. Ett visst hormonpåslag, och även en slags allmän acceptans att bete sig såhär. Jag är ju i grunden en samlare, det förstärks väl bara nu. Oavsett, så är det rätt skönt att rätt analogt stå och peta i en gryta och känna tillfredställelsen att fylla frysen med hemlagad mat snarare än helfabrikat.
lördag 14 januari 2012
Vinkling av en forskningsrapport
Det är självklart nödvändigt med forskning på hur vi påverkas av olika medicinska preparat, särskilt när det gäller graviditet och utvecklingen av en ny liten människa där det är svårt att backa bandet om något skulle gå snett. I går hörde jag på TV om en ny forskningsrapport, den mest omfattande som gjorts gällande SSRI-preparat (antidepressiva) och gravida på just nordiska kvinnor.
Jag tackar och tar emot, även om det givetvis är svårt att låta bli att känna en viss skuld och oro i att jag är en av dem kvinnor som ätit SSRI under min graviditet. Detta dock i samråd med psykolog, barnmorska och läkare. Och med ett mål att faktiskt vara medicinfri i god tid innan förlossningen. Jag har trappat ner, i lagom takt, från 100 mg till 25 mg och hoppas kunna sluta helt när jag går in i vecka 31. Forskningsrapporten bekräftar egentligen det sjukvården vetat sen flera år, det finns en ökad risk för en viss typ av lungbesvär i samband med intag av SSRI under graviditet.
Men så släpps pressmeddelandet, många nyhetskanaler nappar och genast börjar en varierande grad av sensationslysten rubriksättning. Och i vissa fall lyser det igenom att det är JÄTTEFARLIGT att äta medicin under sin graviditet, i flera av nyhetsrapporteringarna försvinner disclaimern: Fast det är betydligt större risk med en obehandlad svår depression hos modern än att äta medicinen. Bedömningen att sätta in medicin måste göras från fall till fall.
Värst är nog rubriksättningen: Ökad risk för barns död om mamma tagit SSRI-preparat under graviditeten.
Läser man den ursprungliga rapporten kommer det fram att det är en ökad risk för lungbesvär av typen persisterande pulmonell hypertension för den nyfödda bebisen. Dvs en risk som annars är 1-2 per 1000 födda barn, är 3 per 1000 födda barn om modern ätit SSRI. Av dem finns det sen en risk på 15% att barnet avlider av denna åkomma. I studien har inget av de barn till mödrar som ätit SSRI och fått lungbesvären avlidit.
Givetvis ska inte medicineringen ske slentrianmässigt, utan uppföljning, möjlighet till samtalskontakt etc. Men det ska aldrig någonsin vara modern som skuldbeläggs, för skuld, skam och känsla av värdelöshet, ja det är redan från början en sån enorm del av depressionens karaktär att det inte behövs påtryckningar från folk som läser en notis i sin dagstidning och anser sig vara experter på något de inte har en endaste aning om. Bara det att en del "seriösa" nyhetsförmedlare fortfarande använder sig av begreppet lyckopiller får mig att återigen fundera över synen på SSRI och fördomarna om vad det egentligen innebär att äta antidepressiv medicin.
Jag tackar och tar emot, även om det givetvis är svårt att låta bli att känna en viss skuld och oro i att jag är en av dem kvinnor som ätit SSRI under min graviditet. Detta dock i samråd med psykolog, barnmorska och läkare. Och med ett mål att faktiskt vara medicinfri i god tid innan förlossningen. Jag har trappat ner, i lagom takt, från 100 mg till 25 mg och hoppas kunna sluta helt när jag går in i vecka 31. Forskningsrapporten bekräftar egentligen det sjukvården vetat sen flera år, det finns en ökad risk för en viss typ av lungbesvär i samband med intag av SSRI under graviditet.
Men så släpps pressmeddelandet, många nyhetskanaler nappar och genast börjar en varierande grad av sensationslysten rubriksättning. Och i vissa fall lyser det igenom att det är JÄTTEFARLIGT att äta medicin under sin graviditet, i flera av nyhetsrapporteringarna försvinner disclaimern: Fast det är betydligt större risk med en obehandlad svår depression hos modern än att äta medicinen. Bedömningen att sätta in medicin måste göras från fall till fall.
Värst är nog rubriksättningen: Ökad risk för barns död om mamma tagit SSRI-preparat under graviditeten.
Läser man den ursprungliga rapporten kommer det fram att det är en ökad risk för lungbesvär av typen persisterande pulmonell hypertension för den nyfödda bebisen. Dvs en risk som annars är 1-2 per 1000 födda barn, är 3 per 1000 födda barn om modern ätit SSRI. Av dem finns det sen en risk på 15% att barnet avlider av denna åkomma. I studien har inget av de barn till mödrar som ätit SSRI och fått lungbesvären avlidit.
Givetvis ska inte medicineringen ske slentrianmässigt, utan uppföljning, möjlighet till samtalskontakt etc. Men det ska aldrig någonsin vara modern som skuldbeläggs, för skuld, skam och känsla av värdelöshet, ja det är redan från början en sån enorm del av depressionens karaktär att det inte behövs påtryckningar från folk som läser en notis i sin dagstidning och anser sig vara experter på något de inte har en endaste aning om. Bara det att en del "seriösa" nyhetsförmedlare fortfarande använder sig av begreppet lyckopiller får mig att återigen fundera över synen på SSRI och fördomarna om vad det egentligen innebär att äta antidepressiv medicin.
torsdag 12 januari 2012
Hur påläst ska man vara?
Vid senaste besöket fick jag med mig hem en enkel mall för det som kallas för förlossningsbrev. Min barnmorska brukar ta upp det först vid nästa besök, men eftersom jag frågade lite om det fick jag med mig mallen hem redan nu.
Det är ju givet att googla. Och även jag, som använder internet som en kunskapsbank i många olika sammanhang börjar fundera över brevets innehåll och hur mycket jag själv bör ta reda på innan. Det här är ändå ett ärende där jag vill kunna lita på professionellt, yrkesutbildat folk. Eller är jag lite naiv i min tilltro att de som faktiskt jobbar inom vården gör så gott de kan, även om det ibland går att önska både det ena och det andra om de regler och system som styr och finansierar verksamheten?
Efter alla vändor med remisser som glömts bort, väntan och varierande kvalitet på läkarkontakter borde jag kanske vara rätt skeptisk, men jag kan inte direkt säga att det skapat något långvarigt trauma som gör det viktigt att få till ett riktigt bra förlossningsbrev. Rötägg finns ju inom alla yrkeskategorier. Kanske funkar det hela som en lugnande grej, att få skriva av sig inför något av det mest omvälvande, smärtsamma (för vissa) och mest utlämnande du utsätter dig för som kvinna? Jag kan förstå det, men hur mycket bör jag ta reda på innan, för att kunna ha önskemål om precis allt. Särskilt inom något jag aldrig gjort förut.
Kanske att jag skriver lite om min historik med panikångest. Att jag hellre blir peppad än daltad med. Att jag gärna vill vara uppe och röra på mig så mycket det går. Att jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Och förstås, det allra viktigaste, och det som ändå är självklart: Att alla i det där förlossningsrummet gör sitt bästa för att få ut en frisk bebis på ett säkert och bra sätt för både mor och barn.
Och där kanske jag hade de allra viktigaste grunderna i förlossingsbrevet.
Det är ju givet att googla. Och även jag, som använder internet som en kunskapsbank i många olika sammanhang börjar fundera över brevets innehåll och hur mycket jag själv bör ta reda på innan. Det här är ändå ett ärende där jag vill kunna lita på professionellt, yrkesutbildat folk. Eller är jag lite naiv i min tilltro att de som faktiskt jobbar inom vården gör så gott de kan, även om det ibland går att önska både det ena och det andra om de regler och system som styr och finansierar verksamheten?
Efter alla vändor med remisser som glömts bort, väntan och varierande kvalitet på läkarkontakter borde jag kanske vara rätt skeptisk, men jag kan inte direkt säga att det skapat något långvarigt trauma som gör det viktigt att få till ett riktigt bra förlossningsbrev. Rötägg finns ju inom alla yrkeskategorier. Kanske funkar det hela som en lugnande grej, att få skriva av sig inför något av det mest omvälvande, smärtsamma (för vissa) och mest utlämnande du utsätter dig för som kvinna? Jag kan förstå det, men hur mycket bör jag ta reda på innan, för att kunna ha önskemål om precis allt. Särskilt inom något jag aldrig gjort förut.
Kanske att jag skriver lite om min historik med panikångest. Att jag hellre blir peppad än daltad med. Att jag gärna vill vara uppe och röra på mig så mycket det går. Att jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Och förstås, det allra viktigaste, och det som ändå är självklart: Att alla i det där förlossningsrummet gör sitt bästa för att få ut en frisk bebis på ett säkert och bra sätt för både mor och barn.
Och där kanske jag hade de allra viktigaste grunderna i förlossingsbrevet.
tisdag 10 januari 2012
I början var det mest blä.
De första 12 veckorna av graviditeten mådde jag verkligen pyton. Illamåendet var konstant och påminde väldigt mycket om måendet när jag hade som värst panikångest och depressionssymtom. Även om jag rent mentalt kunde förklara måendet den här gången med något roligt och bra, var det tufft under en period. Även om jag kunde resonera mig fram till att detta är väldigt naturliga kroppsliga symtom av graviditeten, inte ett återfall tillbaka i depressionen så var jag minst lika rädd för det som för den vanliga oron som nog många kvinnor känner under första trimestern. Det är ju då de flesta missfall sker, det är då så enormt mycket ska etableras, bildas och utvecklas. Eller bara avstanna och stötas bort av kroppen.
Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.
Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.
Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.
Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.
lördag 7 januari 2012
Medvetenheten
I min klass, som tyvärr följde med mig från årskurs 1 t o m årskurs 9 rådde redan från start en rätt så tydlig indelning. Flickor skulle bara leka med flickor, pojkar med pojkar, nåde den som bröt detta. Att jag började skolan med två pojkar som bästa vänner gav mig en outsider-roll från start och den försvann aldrig riktigt. Det fanns alltid andra saker att hacka på, när man redan hade dömts ut som suspekt.
Till saken hör, att de som dömde mig hårdast var tjejgänget i klassen. Och i det gänget var den gängse normen att klä sig i rosa och rött. Jag kallade dem med tiden för rosa gänget. Och där någonstans blev färgen rosa extremt laddad för mig, jag kan verkligen säga att jag avskyr färgen. Den symboliserar mitt eget utanförskap och eftersom den oftast laddas med värdeord som söt, flickigt, som jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med under min uppväxt.
Och så sitter jag då själv med en ny liten människa i magen, som jag gärna vill ska känna sig fri att välja vem hen vill vara. Men aldrig har just färger på småbarn varit så laddat som nu, det råder någon slags allmän rädsla att särskilt rosa ska vara närmast farligt. En liten pojke bli misshandlad på dagis pga sin favoritfärg rosa och viljan att få dansa balett, genusmedvetna försöker utesluta rosa helt för sina döttrar...
Hur gör man för att göra rätt? Jag tycker att det är rent ut sagt sorgligt att ett barn är bara ett barn i många affärers ögon den första månaden, sen delas de direkt upp i pojkar/flickor.
Till saken hör, att de som dömde mig hårdast var tjejgänget i klassen. Och i det gänget var den gängse normen att klä sig i rosa och rött. Jag kallade dem med tiden för rosa gänget. Och där någonstans blev färgen rosa extremt laddad för mig, jag kan verkligen säga att jag avskyr färgen. Den symboliserar mitt eget utanförskap och eftersom den oftast laddas med värdeord som söt, flickigt, som jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med under min uppväxt.
Och så sitter jag då själv med en ny liten människa i magen, som jag gärna vill ska känna sig fri att välja vem hen vill vara. Men aldrig har just färger på småbarn varit så laddat som nu, det råder någon slags allmän rädsla att särskilt rosa ska vara närmast farligt. En liten pojke bli misshandlad på dagis pga sin favoritfärg rosa och viljan att få dansa balett, genusmedvetna försöker utesluta rosa helt för sina döttrar...
Hur gör man för att göra rätt? Jag tycker att det är rent ut sagt sorgligt att ett barn är bara ett barn i många affärers ögon den första månaden, sen delas de direkt upp i pojkar/flickor.
fredag 6 januari 2012
Valfrihetens gissel
När jag mådde som sämst orkade jag inte ens fatta de enklaste beslut. Och även om jag nu kommit förbi den rent akuta stressreaktionen på valfrihet i alla möjliga vardagliga situationer så kan jag fortfarande finna det oerhört förlamande. Det senaste gäller alla dessa val inför Bebis ankomst.
Det kretsar mycket kring konsumtion, vilken vagn är bäst, ska det vara bärsjal eller bärsele, men även funderingar kring uppfostran, strategi kring amning, rutiner, föräldraledighet. Det ska skrivas förlossningsbrev och jag inser att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det, eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Kommer jag bli totalt förlamad av smärtorna, kommer jag få panikångest?
Allra helst vill jag bara skjuta ifrån mig en del av valen, åtminstone ett tag till rent tidsmässigt. Dessutom önskar jag mig en bättre strategi för egen del. När jag känner att jag har bestämt mig, då ska jag stanna i det. Särskilt när det gäller konsumtionsbiten. Även om vi inte hittar absolut Bästa vagnen, Bästa skötbordslösningen, Bästa bärselen/bärsjalen så kommer det inte gå någon nöd på vår Bebis. Det blir bara lätt så, att ju mer man läser på, desto mer förvirring blir det.
Det kretsar mycket kring konsumtion, vilken vagn är bäst, ska det vara bärsjal eller bärsele, men även funderingar kring uppfostran, strategi kring amning, rutiner, föräldraledighet. Det ska skrivas förlossningsbrev och jag inser att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det, eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Kommer jag bli totalt förlamad av smärtorna, kommer jag få panikångest?
Allra helst vill jag bara skjuta ifrån mig en del av valen, åtminstone ett tag till rent tidsmässigt. Dessutom önskar jag mig en bättre strategi för egen del. När jag känner att jag har bestämt mig, då ska jag stanna i det. Särskilt när det gäller konsumtionsbiten. Även om vi inte hittar absolut Bästa vagnen, Bästa skötbordslösningen, Bästa bärselen/bärsjalen så kommer det inte gå någon nöd på vår Bebis. Det blir bara lätt så, att ju mer man läser på, desto mer förvirring blir det.
söndag 1 januari 2012
Så det kan bli
Medicin, träning och terapi. Kombinationen ihop med vissa omprioriteringar, som oftast skett i samråd med en psykolog, har gjort mig panikångestfri igen. Och rätt så harmonisk och...glad.
Till saken hör att jag och Kärleken tog det där läskiga klivet som stressat mig och som varit en del av mina rädslor. Det där med barn. Barn har varit läskiga, jag har uppfattat mig som "dålig på barn".
Men.
Nu är jag gravid och många av mina rädslor inför det, har liksom lämnats kvar på avgångsstationen. I ett bagageförvaringsskåp. Gräsligt klyschigt, men det känns lite så. Med en viss road förvåning ser jag på mina nojor. Allt det där jag bävade för innan, har faktiskt inte slagit in. Istället har ett hyfsat lugn infunnit sig. En känsla av att "det ordnar sig", som jag faktiskt tror på själv också.
Till saken hör att jag och Kärleken tog det där läskiga klivet som stressat mig och som varit en del av mina rädslor. Det där med barn. Barn har varit läskiga, jag har uppfattat mig som "dålig på barn".
Men.
Nu är jag gravid och många av mina rädslor inför det, har liksom lämnats kvar på avgångsstationen. I ett bagageförvaringsskåp. Gräsligt klyschigt, men det känns lite så. Med en viss road förvåning ser jag på mina nojor. Allt det där jag bävade för innan, har faktiskt inte slagit in. Istället har ett hyfsat lugn infunnit sig. En känsla av att "det ordnar sig", som jag faktiskt tror på själv också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)