Det har varit rätt så dött här på bloggen. Det har främst varit ett tecken på att jag har mått bättre, och jag trivs bra med min nuvarande psykologkontakt. Han är relativt rak i sitt sätt, och jag behöver det. Lull och gull är inte för mig, jag behöver någon som ser på mina funderingar med ett rakt och realistiskt sätt. Givetvis med en professionell touch, men ändå ger han mig möjligheten att själv få inse hur vissa funderingar faktiskt inte är så...sjuka, som jag länge trott. Att jag är en kreativ människa och i det ingår ett rörligt intellekt.
På eget bevåg har jag nu slutat med rävgiftet Mirtazapin. Ack så bra jag somnade av det, men ock ock sickna sjuka mardrömmar jag hade. Dessutom kunde jag lätt sova 11-13 h utan att för den delen känna mig riktigt utvilad.
Att sluta var ett bra beslut, men under sex veckors tid i månadsskiftet april/maj mådde jag verkligen...skit. Det var som att kastas tillbaka flera hundra steg i utvecklingen. Kallsvettningar, yrsel, ångest, overklighetskänslor...
Men så en dag, verkligen från ena dagen till den andra så försvann alla symptomen. Och även om jag får bakslag, så är det inte alls av den karaktär som då.
Jag känner mig faktiskt rätt så stolt, även om det kanske är vanskligt att göra saker utan att rådfråga någon annan än Dr Google.
måndag 1 augusti 2011
tisdag 1 mars 2011
Kärlek.
En varm hand i min. "Så att du inte halkar på det hala där framme"
Det är i de små gesterna som jag får det bekräftat. Att det är vi två, som är vi.
Det är i de små gesterna som jag får det bekräftat. Att det är vi två, som är vi.
fredag 11 februari 2011
Jomensåatte...
Jag skyller på någon slags övermod. I fem dagar hade jag bra dagar, fem på raken. Definitionen av en bra dag innebär att allt klaffar. Jag kommer upp på morgonen, jag är inte übertrött på jobbet, jag kommer iväg på min träning och jag orkar laga mat och umgås med sambon. Det kanske inte är så höga krav, egentligen, men mycket vill ha mer.
Fem dagar, innebar att jag också tyckte att jag var redo att sluta med en av de mediciner jag äter. Den som gjort att jag gått upp rätt mycket i vikt. Den som gett mig ett extremt sötsug och sug efter kolhydrater och fet mat. Det har aldrig varit jag, det här att få såna extrema munchies. Och medicinen är en väldokumenterad bov i dramat.
Och av någon anledning så har jag svårt att tycka om mitt nya, lite mulligare jag. Särskilt när det i min ålder väldigt ofta följs av en irriterande svans av nyfikna som undrar om det inte är gravidkilon ändå. Jag vill bara börja böla och säga som det är: Nej, jag är inte med barn. Jag är med MAT!
Mitt sluta-med-medicinenförsök sket sig big time. Så nu är jag tillbaka på den igen, med börja från början vad gäller biverkningar och...ökad aptit. Det är nog i och för sig sant som en klok vårdkontakt sa: Om du nu ska sluta med en medicin, så kanske det inte är så bra att göra det i mörkaste vintern, då trötthet och sötsug är en rätt vanlig företeelse bland oss i Norden.
Så jag försöker förlika mig med mitt nya, något mulligare jag och se det som att det är för en god sak. Inte en godsak.
Fem dagar, innebar att jag också tyckte att jag var redo att sluta med en av de mediciner jag äter. Den som gjort att jag gått upp rätt mycket i vikt. Den som gett mig ett extremt sötsug och sug efter kolhydrater och fet mat. Det har aldrig varit jag, det här att få såna extrema munchies. Och medicinen är en väldokumenterad bov i dramat.
Och av någon anledning så har jag svårt att tycka om mitt nya, lite mulligare jag. Särskilt när det i min ålder väldigt ofta följs av en irriterande svans av nyfikna som undrar om det inte är gravidkilon ändå. Jag vill bara börja böla och säga som det är: Nej, jag är inte med barn. Jag är med MAT!
Mitt sluta-med-medicinenförsök sket sig big time. Så nu är jag tillbaka på den igen, med börja från början vad gäller biverkningar och...ökad aptit. Det är nog i och för sig sant som en klok vårdkontakt sa: Om du nu ska sluta med en medicin, så kanske det inte är så bra att göra det i mörkaste vintern, då trötthet och sötsug är en rätt vanlig företeelse bland oss i Norden.
Så jag försöker förlika mig med mitt nya, något mulligare jag och se det som att det är för en god sak. Inte en godsak.
lördag 22 januari 2011
Försiktigt optimistisk
Nytt år. Nya tag. Hurtigt och förutsägbart, men det är värt ett försök. 2011 kan knappast bli sämre än 2010, det är ett som är säkert.
Ny samtalskontakt, en rak och humoristisk man som når fram känner jag. Som punkterar mina bekymmer med logiska och rationella resonemang. Vi ska ses varannan vecka framöver, och det känns som ett gemensamt beslut eftersom jag är relativt fungerande nu. Det jag hoppas är att få känna att jag har en plan för det förebyggande arbetet. Att jag blir ännu bättre på det där med återhämtning.
Sen finns det ett ord som återkommer. Och det är acceptans. Jag tänker, tycker, känner mycket och har väldigt dåligt samvete för den jag är och hur det tar sig uttryck. Jag hoppas bli bättre på att acceptera den jag är under 2011. Och komma lite närmare en bättre självkänsla.
Ny samtalskontakt, en rak och humoristisk man som når fram känner jag. Som punkterar mina bekymmer med logiska och rationella resonemang. Vi ska ses varannan vecka framöver, och det känns som ett gemensamt beslut eftersom jag är relativt fungerande nu. Det jag hoppas är att få känna att jag har en plan för det förebyggande arbetet. Att jag blir ännu bättre på det där med återhämtning.
Sen finns det ett ord som återkommer. Och det är acceptans. Jag tänker, tycker, känner mycket och har väldigt dåligt samvete för den jag är och hur det tar sig uttryck. Jag hoppas bli bättre på att acceptera den jag är under 2011. Och komma lite närmare en bättre självkänsla.
söndag 2 januari 2011
2010
2010 började som ett riktigt skitår. Min kropp kollapsade under alla krav jag ställde på mig själv. Den gav mig en och annan varning, kronisk inflammation i bihålorna, förkylning som inte gav med sig, magkatarr och till slut panikångest. Det hela toppades med en vinterkräksjuka som slog ut min mage totalt.
Kilona rasade, ångesten rasade. Jag rasade på mig själv för att jag ännu en gång kollapsat under mina egna, högt ställda krav på allt det där jag borde.
Det har tagit längre tid den här gången, att reda ut ångesten och panikattackerna. Mycket beroende på att jag alltför tidigt ville börja jobba igen, och att min samtalsbehandling abrupt avslutades pga strul inom landstinget. Nu hoppas jag att nästa försök till samtalsbehandling ska innebära lite mer kontinuitet och trygghet. Jag orkar faktiskt inte vända ut och in på mig inför hur många vårdinstanser som helst. I år har jag fått frågan "hur mår du då?" av ett antal olika allmänläkare, kurator, anonyma handläggare på FK, psykologer i plural, rehabfolk via jobbet och företagshälsan. Och även om jag vet att de alla är där för att hjälpa mig, så har det här året fått mig att fundera en hel del över hur vården funkar egentligen. Som frisk hade jag höga förväntningar på vården, som sjuk blev jag rätt besviken.
Och jag undrar, när, när, när ska fokus läggas på förebyggande friskvård och inte bara sjukvård som i många fall ger lång väntan och gör folk sjukare innan de kan komma till rätt instans för behandling. All den väntan på remisser och dylikt, det kan ju göra den starkaste deprimerad.
Nej, 2011 ska bli ett bättre år. Även om det återigen kräver ett visst mått av duktighet. Den förbannade duktigheten som både kan få mig att köra slut på mig själv, men också hjälper mig upp.
Kilona rasade, ångesten rasade. Jag rasade på mig själv för att jag ännu en gång kollapsat under mina egna, högt ställda krav på allt det där jag borde.
Det har tagit längre tid den här gången, att reda ut ångesten och panikattackerna. Mycket beroende på att jag alltför tidigt ville börja jobba igen, och att min samtalsbehandling abrupt avslutades pga strul inom landstinget. Nu hoppas jag att nästa försök till samtalsbehandling ska innebära lite mer kontinuitet och trygghet. Jag orkar faktiskt inte vända ut och in på mig inför hur många vårdinstanser som helst. I år har jag fått frågan "hur mår du då?" av ett antal olika allmänläkare, kurator, anonyma handläggare på FK, psykologer i plural, rehabfolk via jobbet och företagshälsan. Och även om jag vet att de alla är där för att hjälpa mig, så har det här året fått mig att fundera en hel del över hur vården funkar egentligen. Som frisk hade jag höga förväntningar på vården, som sjuk blev jag rätt besviken.
Och jag undrar, när, när, när ska fokus läggas på förebyggande friskvård och inte bara sjukvård som i många fall ger lång väntan och gör folk sjukare innan de kan komma till rätt instans för behandling. All den väntan på remisser och dylikt, det kan ju göra den starkaste deprimerad.
Nej, 2011 ska bli ett bättre år. Även om det återigen kräver ett visst mått av duktighet. Den förbannade duktigheten som både kan få mig att köra slut på mig själv, men också hjälper mig upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)