The ADD in me

Det brukar vara ett stående skämt. Min kaos-sida. Mitt dagliga letande efter nycklar och/eller passerkort. Men också min oförmåga att hantera alla dessa blanketter som livet ändå medför - trots digitalisering. Ibland undrar jag hur det hade gått för mig utan internetbank. Min första tid som nyutflugen från föräldrahemmet innebar oöppnade fönsterkuvert, förseningsavgifter och inkassokrav - inte många, men ändå en del. Det är som med många andra saker något jag lätt lägger någon annanstans och lägligt nog glöms det då bort. Jag skjuter det ifrån mig.

Sen är jag en projektperson. Jag drar igång saker, men jag är rätt dålig på att fullfölja. I min pyssellåda ligger dussinet med halvfärdiga julkort, udda mormorsrutor, en halv, stickad strumpa och start-kit till decoupage. Jag glömmer. Hittar något annat som är ännu roligare. Ibland händer det att jag slutför också - ungefär hälften av allt jag påbörjar slutförs. Jag har även blivit bättre på att slutföra saker. 

Så när min psykolog lade fram två stycken screening-test på ett av mina besök i våras var det vissa av frågorna som träffade rakt på målet. Det fanns frågor om nycklar, räkningar, blanketter, mitt ensamhetsbehov och även andra saker träffade rätt. Särskilt de avsnitt som handlade om ADD (ADHD utan hyperaktiviteten). ADD-tjejer är svårast att fånga upp sa psykologen. De är bra på att dölja sin kaos-sida i den rådande duktighetskultur som de fostras in i. De lär sig att dölja kaoset noga, noga och att skämmas över det. Det blir något fult - något som inte syns vid första anblicken. Och det kändes så väldigt mycket...jag.

Men - ihop med psykologen konstaterade vi att vissa bitar föll på plats men att jag behöver jobba mer med att acceptera den jag är och inte bara se mina misslyckanden. Jag har en kaos-sida ihop med en drös andra sidor som tillsammans ändå skapar den jag är. Att jag fick höga poäng i ett ADD-test säger en del, men det är inte hela jag och så länge det inte skapar stora problem i mitt liv är det inget jag känner behov av att utreda ytterligare. För nästa steg skulle i så fall behöva involvera mina föräldrar och det är det inte värt. Det räckte med att få bekräftelse på att vissa av mina personlighetsdrag delas av andra, att jag inte är ensam.   

You say it best, when you say nothing at all

I min familj talar vi inte direkt med den det gäller när vi stör oss på något. Vi pratar med någon annan familjemedlem istället - försöker fiska sympatier och för att avreagera sig. Det är inte särskilt konstruktivt eftersom det bäddar för missförstånd och på sätt och vis gör det att vi glider ifrån varandra - vi lär inte känna varandra nu när vi barn är vuxna. Inom ett decennium till kommer jag faktiskt ha bott lika länge utanför mitt föräldrahem som i det. Och det är klart att det formar mig. Att vara färdigstöpt som människa vid 19 är ju inte riktigt realistiskt och vore rätt trist. Utveckling ska ju vara något bra!

Mina föräldrar har en tolkning av mina handlingar som om jag fortfarande vore tonåring - och det har sårat mig mer än en gång att de inte känner mig bättre, att de inte kan tänka "ja men hon är ju faktiskt 30+ nu, då borde hon ju kunna hantera det här". Istället ska mitt handlande ifrågasättas utifrån en måttstock som jag inte känner mig bekväm med. Oftast antyds den bara - för att säga saker rakt ut till den det gäller - det är big no, no. Jag försöker ibland lyfta på locket och dra det ur dem - men det är jobbigt varenda gång. Lite som att dra ut en tand. Jag gör det inte varje gång - och oftast är det bäst att ta det med min far. Det jag försöker förmedla lite då och då är just att ofta få ha en rätt absurd diskussion kring "Såhär ÄR du", där jag ändå försöker hävda expertisen kring att vara just jag. Att jag måste få ha utrymmet att säga: Det stämmer faktiskt inte. Och få ha rätt i det.

Jag försöker jobba väldigt mycket med acceptans - och tycker mig ändå ha accepterat att mina föräldrar är som de är. De gör så gott de kan. Varför kan inte de då acceptera mig och mina handlingar, som en del av mig. Det kanske inte alltid är "rätt" väg att gå. Men det är min väg.