Nytt år. Nya tag. Hurtigt och förutsägbart, men det är värt ett försök. 2011 kan knappast bli sämre än 2010, det är ett som är säkert.
Ny samtalskontakt, en rak och humoristisk man som når fram känner jag. Som punkterar mina bekymmer med logiska och rationella resonemang. Vi ska ses varannan vecka framöver, och det känns som ett gemensamt beslut eftersom jag är relativt fungerande nu. Det jag hoppas är att få känna att jag har en plan för det förebyggande arbetet. Att jag blir ännu bättre på det där med återhämtning.
Sen finns det ett ord som återkommer. Och det är acceptans. Jag tänker, tycker, känner mycket och har väldigt dåligt samvete för den jag är och hur det tar sig uttryck. Jag hoppas bli bättre på att acceptera den jag är under 2011. Och komma lite närmare en bättre självkänsla.
lördag 22 januari 2011
söndag 2 januari 2011
2010
2010 började som ett riktigt skitår. Min kropp kollapsade under alla krav jag ställde på mig själv. Den gav mig en och annan varning, kronisk inflammation i bihålorna, förkylning som inte gav med sig, magkatarr och till slut panikångest. Det hela toppades med en vinterkräksjuka som slog ut min mage totalt.
Kilona rasade, ångesten rasade. Jag rasade på mig själv för att jag ännu en gång kollapsat under mina egna, högt ställda krav på allt det där jag borde.
Det har tagit längre tid den här gången, att reda ut ångesten och panikattackerna. Mycket beroende på att jag alltför tidigt ville börja jobba igen, och att min samtalsbehandling abrupt avslutades pga strul inom landstinget. Nu hoppas jag att nästa försök till samtalsbehandling ska innebära lite mer kontinuitet och trygghet. Jag orkar faktiskt inte vända ut och in på mig inför hur många vårdinstanser som helst. I år har jag fått frågan "hur mår du då?" av ett antal olika allmänläkare, kurator, anonyma handläggare på FK, psykologer i plural, rehabfolk via jobbet och företagshälsan. Och även om jag vet att de alla är där för att hjälpa mig, så har det här året fått mig att fundera en hel del över hur vården funkar egentligen. Som frisk hade jag höga förväntningar på vården, som sjuk blev jag rätt besviken.
Och jag undrar, när, när, när ska fokus läggas på förebyggande friskvård och inte bara sjukvård som i många fall ger lång väntan och gör folk sjukare innan de kan komma till rätt instans för behandling. All den väntan på remisser och dylikt, det kan ju göra den starkaste deprimerad.
Nej, 2011 ska bli ett bättre år. Även om det återigen kräver ett visst mått av duktighet. Den förbannade duktigheten som både kan få mig att köra slut på mig själv, men också hjälper mig upp.
Kilona rasade, ångesten rasade. Jag rasade på mig själv för att jag ännu en gång kollapsat under mina egna, högt ställda krav på allt det där jag borde.
Det har tagit längre tid den här gången, att reda ut ångesten och panikattackerna. Mycket beroende på att jag alltför tidigt ville börja jobba igen, och att min samtalsbehandling abrupt avslutades pga strul inom landstinget. Nu hoppas jag att nästa försök till samtalsbehandling ska innebära lite mer kontinuitet och trygghet. Jag orkar faktiskt inte vända ut och in på mig inför hur många vårdinstanser som helst. I år har jag fått frågan "hur mår du då?" av ett antal olika allmänläkare, kurator, anonyma handläggare på FK, psykologer i plural, rehabfolk via jobbet och företagshälsan. Och även om jag vet att de alla är där för att hjälpa mig, så har det här året fått mig att fundera en hel del över hur vården funkar egentligen. Som frisk hade jag höga förväntningar på vården, som sjuk blev jag rätt besviken.
Och jag undrar, när, när, när ska fokus läggas på förebyggande friskvård och inte bara sjukvård som i många fall ger lång väntan och gör folk sjukare innan de kan komma till rätt instans för behandling. All den väntan på remisser och dylikt, det kan ju göra den starkaste deprimerad.
Nej, 2011 ska bli ett bättre år. Även om det återigen kräver ett visst mått av duktighet. Den förbannade duktigheten som både kan få mig att köra slut på mig själv, men också hjälper mig upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)