Sorg

Igår fick jag kontakta myndigheter för att ta reda på det jag anat i några veckor. Jag fick erkänna för en främling det som egentligen orsakar mest sorg. Att vår gren av släkten är ute i kylan. Persona non grata.

Min gammelmormor dog i somras. Ingen har känt sig manad att bemöda sig att meddela detta. Det kanske säger en del också om hur tät kontakt vi haft den senaste tiden. Men ändå.

Skatteverket gav mig information om dödsdag.
Graven fick jag söka mig fram till med hjälp av en hemsida.

Det avskalade, avhumaniserade i att ta reda på det, som en slags Lisbeth Salander. Det utgör själva kärnan i vår släkts bekymmer.

Vi tiger.
Vi pratar inte om det som är jobbigt.
Det är så lätt att stänga av folk från sin gemenskap.  Det är bara att sluta höra av sig. För vad finns egentligen kvar att prata om, när man ändå inte kan prata om det som är jobbigt, det som avviker från normen "normal". Är det konstigt att jag är så konflikträdd? Att jag tror att så fort någon höjer rösten, bara lite, lite, att det innebär undergång och hemskheter?

Och det där med försoning och förlåtelse i slutet av livet, den blir nästan aldrig som man tänkt sig. Att inte ens död kan nå in, skapa tillräckligt mycket medkänsla för att höra av sig till oss...Det är nog dags att stänga den dörren, släktgemenskapsdörren, som egentligen varit stängd bra länge nu.

Tråden

Den tappas ibland.
Det blir för mycket i huvudet samtidigt och jag börjar glömma saker. Trots alla mina system, så faller saker bort. Trots all teknik, så ja, jag är bara människa.

Jag glömmer matlådan hemma (ibland).
Jag glömmer att bilen ska in på service (en gång).
Jag missar möten jag ska vara med på på jobbet (en gång).

Det lustiga är, att i min hjärna trissar jag igång en hel orkester med skuld i olika volym. Istället för att fokusera på det jag faktiskt inte glömmer.

Jag kommer ihåg matlådan (oftast).
Jag är med på 9 möten av 10 på jobbet.
Jag bubblar av idéer inför nya jobbet.

Ibland måste jag bara inse att jag är den jag är, med en dos vims och en dos kreativitet. Och jag måste sluta vara så hård mot mig själv.

Strålande jul

Så länge man inte utsätter sig för julrushen i form av julklappshets och fåniga måsten så gillar jag jul. I år önskar jag mig bara en get och att få tända lite ljus och pyssla. Det behövs inte så mycket mer för min del för att jag ska få lite ro. Geten ska dock inte klämmas in i lägenheten, utan den är tänkt att en familj i Afrika ska ha bättre nytta av. Jag tänker mig att den ska heta Gustava.

Varje år, de senaste tio åren, utspelar sig dock alltid samma samtal. Det kommer ofelbart upp, gärna 3-4 ggr innan jul och 3-4 ggr efter jul. 

Jag:
- Det ska bli rätt skönt med jul. Bara slappa och äta god mat, inga måsten eller så.
Min mor:
- Det är så bra att jag inte har överfört min avsky inför allt vad jul heter, till er barn. Det är ju för väl, eftersom jag tycker julen är hemsk och har alltid tyckt det. Men jag har ju försökt skapa bra jular för er ändå när ni var små.
Jag:
- Ja...

Denna konversation får mig att känna mig en aning snuvad på konfekten. Barnet i mig minns jularna jag upplevt, men den vuxna lägger på det filter av hemskhet som alltid, varje år, ska avhandlas och det svärtar ner. Det skitar ner mitt lugn. Och det får mig nästan att skämmas över att jag inte också tycker att julen är en jobbig högtid. Men för mig är det den enda högtid vi faktiskt har kvar i min familj, det är den enda då vi faktiskt anstränger oss lite för att sammanstråla och hitta på något. Det är en slags sista utpost innan vi alla smiter iväg till vårt och skapar våra egna traditioner.

Påläggskalv

Det är underligt hur jag fungerar ibland. Många är stunderna då jag fått stanna upp och undra hur mina associationsbanor i tankarna ibland kan påverka mig så fysiskt i form av känslosvall och panikångest. Jag vill inte undvika världen för att slippa hamna i "fel" tankebanor, det skulle kännas väldigt tråkigt. Men ibland skulle det vara skönt att inte tänka så förbenat mycket. Hela tiden.

Idag bläddrade jag igenom DN och skummade som hastigast i deras jobbdel. En rubrik fastnade jag lite längre vid och det slutade med att jag läste hela annonsen om ett stort företag i Sverige som sökte en "påläggskalv". Det är med en rysning, men också ett uns av nyfikenhet som jag börjar fundera. Hur skulle det vara att vara en "påläggskalv?" Jag inser att jag är rätt fördomsfull, det kan jag erkänna.

Fan, det kommer bli ännu en übermensch som ska drillas in i en tuff företagskultur, det skulle vara nyttigt om det kom in någon lite mer kreativ och mänsklig. Och hoppas fler kvinnor börjar erövra den branschen. Och helt plötsligt får jag sån panik över hur det måste kännas att vara denna påläggskalv. Som om jag faktiskt satt där i styrelserummet och hade en mikrobstor chans att hamna just där. Mina associationer har inom loppet av några minuter gett mig "mitt liv som påläggskalv"-filmen som spelar upp i mitt huvud. (Och av någon anledning utspelar den sig på 30-talet med filmatiseringen av Kreuger-kraschen som poppar upp mitt i alltihopa.) Och jag inser att jag känner med varenda fiber i min kropp att det inte är något för mig.  Men ändå, är jag som flugan vid en sockerbit, jag kan inte låta bli att dras till den typen av annons. För någonstans, så verkar det vara en spännande värld, den där som kallas för Karriären med stort K. Tur att det finns en hel drös med filmer som behandlar ämnet, så slipper jag själv.

Så, ja, idag har jag INTE sökt jobbet som påläggskalv, vad har du INTE gjort idag?

Dags att skjuta hål på en myt!

Jag trodde väldigt länge att jag var immun mot den stora utmattningen, eftersom jag saknade en viktig komponent i min personlighet. Jag har alltid varit en ambitiös person, men jag är samtidigt oerhört lat. Faktiskt. Det låter lite bakvänt, men så är det. Jag har inget behov av att visa upp ett superstädat hem, med senaste, senaste inredningen, jag är urkass på att hålla ordning på mitt skrivbord på jobbet och jag får alltid leta efter mina nycklar, passerkort och annat. Jag har inte stenhård koll på allt och inom vissa områden rycker jag på axlarna och bryr mig inte särskilt mycket om det heller. Jag tenderar att inte se röran, åtminstone inte lika tidigt som många andra. Min tröskel är betydligt högre och jag har inte alls i mig det här att "plocka-undan-först-sen-slappa".

Och det har gjort att jag väldigt länge har kunnat köra på, eftersom jag ändå inte är en perfektionist. Då kan inte alla ambitioner och strävanden vara särskilt farliga, för jag är ju i grunden en lat person. När jag läst om vad som kännetecknar en "prestationsprinessa" så matchar ju bara 6 av 10 personlighetsdrag och då gäller det ju inte mig.

Men det är en myt. Åtminstone för min del.  

Den myten går hand i hand med "men så länge jag har roligt kan det väl inte vara någon fara"-myten som jag kommer avhandla någon annan dag.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, del I

När jag var tonåring trånade förortsflickan i mig efter allt det där som verkade höra vuxenlivet till. Jag intalade mig att klarade jag bara av tonårsångesten så skulle så mycket falla på plats. Jag skulle inte längre behöva känna mig som en udda fågel.

Det som lockade allra mest var ett slags vuxenliv som utspelade sig på Söder i Stockholm. Det var där jag egentligen hörde hemma, trodde jag, det var där jag skulle hitta de där riktigt nära vännerna som jag saknade. De som skulle acceptera mig för den jag var och inte bara försöka ändra på mig. Det skulle finnas ett helt annan sammanhang där jag skulle passa in som en saknad pusselbit. Där skulle min udda klädstil och hennafärgade hår passa utmärkt in. Jag skulle se svåra polska filmer, nyskapande opera och kyssa mörkhåriga pojkar med akademikerbakgrund och finlemmade pianofingrar.

Jag väntade på någon slags revansch. Revanschen som nörden alltid får i amerikanska high schoolfilmer. Där man vips slänger av sig glasögonen, blir skitsnygg och allt bara löser sig.

Det jag inte hade räknat med var att det inte finns någon direkt gudomlig rättvisa. Du måste arbeta på dig själv, dina relationer, du får inga extra frivarv som en slags kompensation för alla elakheter som ekat i högstadiekorridorerna.

Idag är jag för snål för att bo på Söder. Jag tycker om dysfunktionella, tragikomiska familjer på film, oavsett vilket ursprungsland filmen har, jag har väldigt svårt för opera (tycker det känns rätt skitnödigt) och ofta kan jag föredra en TV-kväll framför en nyskapande teaterpjäs. I min kärleksrelation blev de inre egenskaperna som var betydligt mer viktiga än de yttre attribut jag målade upp som romantisk tonåring.

Jag är en udda fågel i vissa sammanhang. Men den udda fågeln, det är jag!

Borde

Idag var första träffen med företagshälsovårdens psykolog som ska vara någon slags "coach" tills jag får tid hos nästa instans. Hon ska stötta mig på det professionella planet, så att jag kan få till ett bra "lagom" i det jag gör.

I vanlig ordning fick jag, för säkert 10:e gången senaste halvåret, berätta om mitt mående för någon som jag inte känner alls. Jag kan göra det rätt sakligt och nästan lite känslofattigt, men kontakten idag var väldigt rak och det uppskattar jag. Hon uppfattade fort hur jag gör, jag intellektualiserar allt så att jag ska slippa stå för de känslor jag inte riktigt kan hantera. Hon lade också märke till att jag under en timmes samtal använde ett ord rätt ofta.

Borde.
Jag borde.
Jag borde ännu mer.
Borde, borde, borde!

Hej snön.

Jag är inte klar med våren, sommaren och hösten. Min kropp minns alltför väl hur dåligt jag mådde senast det var vitt och kallt därute. Den stretar emot.

Jag är inte redo för allt det vita och kalla. Vi har inte riktigt gjort upp våra oegentligheter från i vintras då jag fann mig själv pulsandes i en halvmeter snö i min väg till jobbet och slirandes på slitna vinterdäck i rondellerna.

I år är jag bättre rustad, med nya dubbdäck även i skallen och täckbyxor kring mitt inombords.

Det är inte mig det är fel på. Det är dig.

Hejdå.

My mind works in mysterious ways

Ibland undrar jag så över vilket intryck jag ändå gör när jag spånar fritt kring saker och ting. Det brukar ske relativt öppet på fikarasterna. Där känner jag mig ändå relativt trygg med att öppna munnen. När jag jämför mig har jag en förmåga att associera...inte riktigt som alla andra. Dessutom har jag en (o)vana att tro att jag sagt några saker högt, som jag egentligen bara tänkt. För i min hjärna blir det en superlogisk associationslinje, eftersom jag ser alla delarna framför mig, medan de jag pratar med bara får höra var tredje tanke som poppar upp.

Jag brukar skylla på att det är så jag får mycket idéer, men ibland kan det vara bra att ge andra en chans att förstå mig, innan jag avfärdar det hela som att det är jag som är knäpp som inte riktigt tänker som alla andra.

Citatet jag ofta har i skallen är, när jag inser att det är dags att hejda sig lite och låta folk hänga med lite bättre i mina underliga tankesprång:

"Tänk om man kunde se in i den hjärnan"

Det är så jag TROR att de tänker. Tror det är från Galenskaparnas show, när Claes Erikssons karaktär ska presentera Farbror Frejs framträdande.

Jag är nog lite som Farbror Frej. 

Skammen

När jag var yngre sa jag alltid att "jag tänker inte för mycket, jag har ett rörligt intellekt". Jag är beredd att revidera den saken en aning. För tankarna som rusar och far i skallen, varje dag, är så enormt impregnerade med det dåliga samvete jag drabbas av nästan dagligen. Det finns alltid något att känna dåligt samvete inför, och även om jag kan driva med den sidan hos mig genom att säga: "Ja men det är lugnt, vi kan säga att det är mitt fel" så är det en grundton i alla tankar som lätt tar ner glädje till ett nedtonat jantelagstänk.

Det hänger väl ihop med den där berömda självkänslan.

Jag skäms över följande saker, jag tänker inte ens säga att de är fåniga, för det är i sig att skämmas. Ibland är det också som de berömda spökena, tar man ut dem i ljuset, uttalar tankarna högt och synar dem i sömmarna så är det förhoppningsvis enklare att avfärda dem och kanske t o m skratta åt dem efter ett tag.

- Jag skäms över att jag föredrar en bra tv-serie än det som allmänt kallas för "finkultur" såsom teater och annat
- Jag skäms över det faktum att jag kommer på mig att bli grymt avundsjuk över tjejer som lyckas
- Jag skäms över att jag inte är sådär jättejätteintresserad av att resa. Det "borde" man ju tycka om. "Alla andra" reser ju. Jag gör det gärna, men inte i den omfattning som alla andra.
- Jag skäms över att jag är en sån hycklare när det gäller mitt miljöengagemang. Jag är medlem i Naturskyddsföreningen men kör alldeles för mycket bil, gillar långa, varma bad och är alldeles för mycket i konsumtionssamhällets klor
- Jag skäms över att inte lära mig av folk i min närhet och min egen livserfarenhet när det gäller att ta på mig alldeles för mycket i min yrkesroll
- Jag skäms över att "gå igång" på alltför många roliga projekt, när jag ändå inte slutför alla

Duktighet och skam går hand i hand. I alla fall för mig.

Oh Mia, duktiga Mia

Ett visst mått av ödets ironi infinner sig vid nyheten om att Mia Skäringer ställer in sina shower i helgen på grund av sjukdom. Stressrelaterat låter det som.

Jag hade förmånen att se Mias "Dyngkåt och hur helig som helst" och det var nära att jag inte kom iväg. Veckan innan hade jag haft ett antal stressande händelser som resulterade i enorm trötthet och känningar av panikångest. Vid det här laget vet jag vad som krävs, jag kan stoppa mig i tid. Min sambo hjälper mig, bäddar ner mig i soffan och laddar TV:n med mina favoriter. Och han lämnar mig lite lagom ifred, inte för mycket, inte för lite.

Men trots detta tillstånd tog jag mig iväg. Just för att en duktig flicka skulle få en liten energi- och tankeboost från en människa som sätter ord på mycket av det som snurrar i min skalle. Showen var väldigt Gardellsk, där Mia pendlade mellan humor och allvar, men mycket slog rakt i mellangärdet. Men jag skrattade, det välgörande, helande, sköna skrattet.

Och så går Mia, duktiga Mia, och kollapsar. Alltför väl vet jag hur det måste kännas, även om jag inte ens kommer i närheten av det intensiva turnéliv hon också utsätter sig för för att få ut sitt budskap. För mig räcker det med en blogg.

Krya på dig Mia! Vi behöver personer som du, för att syna vår fula verklighet i sömmarna.

Premiär för Duktigheten!

Till och med i min väg tillbaka till normalitet och lagom, så är jag duktig. Jag gör precis som man ska, enligt alla undersökningar och rapporter. Men ibland kanske jag borde vara lite mer motvals.

Det här är i alla fall ett försök att bringa ordning i de olika tankar som rusar runt i en prestationsprinsessas huvud. Eller okej, i en prestationsprinsessa som funderar på att abdikera något och bli en slags...lagomgrevinna.