När jag var tonåring trånade förortsflickan i mig efter allt det där som verkade höra vuxenlivet till. Jag intalade mig att klarade jag bara av tonårsångesten så skulle så mycket falla på plats. Jag skulle inte längre behöva känna mig som en udda fågel.
Det som lockade allra mest var ett slags vuxenliv som utspelade sig på Söder i Stockholm. Det var där jag egentligen hörde hemma, trodde jag, det var där jag skulle hitta de där riktigt nära vännerna som jag saknade. De som skulle acceptera mig för den jag var och inte bara försöka ändra på mig. Det skulle finnas ett helt annan sammanhang där jag skulle passa in som en saknad pusselbit. Där skulle min udda klädstil och hennafärgade hår passa utmärkt in. Jag skulle se svåra polska filmer, nyskapande opera och kyssa mörkhåriga pojkar med akademikerbakgrund och finlemmade pianofingrar.
Jag väntade på någon slags revansch. Revanschen som nörden alltid får i amerikanska high schoolfilmer. Där man vips slänger av sig glasögonen, blir skitsnygg och allt bara löser sig.
Det jag inte hade räknat med var att det inte finns någon direkt gudomlig rättvisa. Du måste arbeta på dig själv, dina relationer, du får inga extra frivarv som en slags kompensation för alla elakheter som ekat i högstadiekorridorerna.
Idag är jag för snål för att bo på Söder. Jag tycker om dysfunktionella, tragikomiska familjer på film, oavsett vilket ursprungsland filmen har, jag har väldigt svårt för opera (tycker det känns rätt skitnödigt) och ofta kan jag föredra en TV-kväll framför en nyskapande teaterpjäs. I min kärleksrelation blev de inre egenskaperna som var betydligt mer viktiga än de yttre attribut jag målade upp som romantisk tonåring.
Jag är en udda fågel i vissa sammanhang. Men den udda fågeln, det är jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar