Visst, jag är ett fan vad rutiner. Jag gillar vardag. Den utgör ju ändå majoriteten av livet och fy vad trist det vore att enbart leva för semestern. Men, som jag börjat inse med tiden är det alltid lite jobbigt och nästan obekvämt att byta liv igen. Lämna semesterlunken och komma in i vardagslunken. Brytpunkten, transportsträckan och tiden innan lunken sitter - det är alltid en period jag tycker är jobbig. Även om jag också inser att det behövs. Jag har börjat lära mig att se tecknen nu - att ångestspöket knackar oftast på, men just nu är det ändå under kontroll.
Vi har fått besked om förskoleplats till barnet och det blev vårt förstahandsval. Det gjorde det lite lättare ändå att börja tänka höst och vad den kommer innebära. Det lustiga är att jag inte är en tillräckligt utpräglad arbetsmyra för att verkligen längta tillbaka till jobbet för att få utföra just ett jobb. Många som är på semesterns sluttamp längtar verkligen - medan jag trivs bra med att skrota runt hemma, umgås med min lilla familj och göra lite lagom stora och små projekt/dag. Livet är väl relativt lätt med en ett- och ett halvt-åring. Visst, vädret gör sitt, men det är ändå rätt välgörande att ha ett jobb man trivs med, men som också går att ta ledigt från. Jag behöver inte vara tillgänglig konstant. De projekt som får vänta - får just vänta och mår ibland nästan bra av det. Det gör det hela betydligt enklare också att med gott samvete jobba deltid under barnets första tid på förskolan. Mitt barn kommer nog må bra av förskola och den stimulans det innebär - men jag har också insett att med de stora barngrupperna kommer nog inte hans personlighet till sin rätt. Hans försiktighet, hans behov av närhet och metodiska och undersökande nyfikenhet kan ju innebära att andra skuffar undan honom. Men, jag kan också ha fel - förskola kanske är precis vad som behövs för att få honom att våga mer.
