98% av graviditeten har jag varit rätt lugn ändå. Har något som oroat mig dykt upp har jag sökt upp det på nätet, analyserat det i vanlig Fröken Duktig-anda och väldigt sällan har det orsakat någon panik. Snarare en bekräftelse på att "ja, det är fler med samma problem, det är bara att ta en panodil så går det över". Jag har trots foglossning, svårigheter att röra sig och en rätt stor mage alltid haft peppen att försöka sysselsätta mig även med den minsta aktiviteten per dag. Blir jag bara liggande på soffan en hel dag så påminns jag alltför mycket om hur det kändes att vara djupt deprimerad, så denna minsta aktivitet per dag har varit en slags mental boost: Se där, jag är inte där jag var för 2 år sen.
Men så kommer det jag tror är förvärkar. En molande mensvärkskänsla som håller mig vaken framförallt nattetid. Som ger mig svettningar likt dem jag har vid panikångest. Som gör mig dålig i magen som när jag mådde som sämst psykiskt. Och vips så påminner de fysiska symptomen alltför mycket om det som en gång varit och hjärnan överhettas. Kommer panikångesten nu också, när jag lyckats pricka in så många fysiska känslor som var en stor del av mitt tidigare mående.
Samtidigt går tankarna kring: Ska jag vara beredd nu? För det kan ju lika gärna vara starten på det som komma skall: Förlossningen.
Nu har jag varje gång kunnat lindra smärtorna med panodil och de är inte till sin intensitet särskilt allvarliga, det molar mest och känns liksom bekant men ändå hanterbart. Jag har haft värre mensvärk än det här. Ändå inser jag vad det värsta är med att vara gravid. Det är att inte veta det exakta slutdatumet. Det känns fånigt egentligen, men det är nog det som stressar mig allra mest. Att det i nuläget kan sätta igång ikväll, men det kan lika gärna dröja ytterligare en hel månad.
tisdag 13 mars 2012
måndag 12 mars 2012
En god dotter
Att vara anhörig till någon med kronisk sjukdom(ar) är inte helt lätt alla gånger. Icke att förringa den sjukas plågor, men det är svårt att hela tiden vara kontinuerligt lyhörd och empatisk. Jag är bara människa och faller ibland in i "men skärp dig"-fällan. Det är svårt att veta hur man upprätthåller och om och om igen bevisar att förståelsen finns för att livet inte riktigt kan fortgå som vanligt för den som är sjuk.
Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre.
Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.
Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:
- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!
Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.
Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!
Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre.
Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.
Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:
- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!
Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.
Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!
måndag 5 mars 2012
Två uttjatade mantran
I relation till andra är jag en lättviktare vad gäller genus. Men det finns vissa saker som ändå är viktiga för mig och som jag kommer fortsätta strida för, oavsett.
Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten.
Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"
Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.
Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?
Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).
Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.
Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.
Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.
Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.
Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten.
Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"
Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.
Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?
Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).
Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.
Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.
Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.
Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.
söndag 4 mars 2012
Vikten av vikt
Det är tungt med 25 extra kilon att bära på. Det är inget snack om saken.
Först gick jag upp i vikt pga intaget av medicinen Mirtazapin, och bara några månader efter utsättningen av den medicinen blev jag gravid. Inom loppet av 1,5 år har jag ökat mer än 25 kg i vikt och även om det på ett sätt känns hanterbart, så har det ändå satt sig på hjärnan i form av funderingar kring mat, dieter, synen på hur en normalviktig person ser ut och den rätt snäva uppfattningen att smal = lycklig.
Tacksam är jag att det under uppväxten ändå inte var en så stor del av mitt liv, det där med mat, fett och viktideal. I en klass som följdes åt under 9 år dominerade en oerhört utseendefixerad tjejgrupp som senare i gymnasiet resulterade i minst 4 fall av allvarlig anorexia, varav en tjej var oerhört nära att mista livet.
Men så var det kanske ett icke-problem för min del eftersom jag alltid varit väldigt smal.
Samtidigt har min mor under hela sin uppväxt fått höra från sin mor hur tjocka feta lår hon hade, hon gick upp mycket i vikt efter graviditeterna och har alltid varit relativt kurvig. Hon bantade ner sig med hjälp av Viktväktarna någon gång på 90-talet men tyvärr gjorde andra sjukdomar på 00-talet att hon gick upp igen. Ungefär samtidigt sades det alltid att min syster "ärvt sin mors kroppsbyggnad", vilket på senare tid resulterat i att detta insipprande, subtila viktfokus och det faktum att hon sportat mycket sen barndomen skapat ett onödigt fokus från hennes sida att "korrigera" med hjälp av styrketräning och ibland även strikta dieter.
Så har då jag, den orättvist nog smala av naturen, som inte tränade mer än absolut nödvändigt under hela uppväxten, som alltid kunnat peta i sig i stort sett vad som helst börjat ticka uppåt kilomässigt. Och det är först då jag har börjat reflektera över hur viktbesatta kvinnorna i min familj ändå är.
Vi hävdar att det inte är något viktigt (i dubbel bemärkelse) men ändå har de flesta kommentarer som min mor och syster fällt kring min kropps förändring under graviditeten kretsat kring vikten. Att jag är stor. Att jag har en stor mage. Att jag måste se upp med för mycket småätande. Att magen är VÄLDIGT stor. Att "sådär stor mage hade inte jag".
Inte en endaste gång har någon av dem sagt, det jag allra helst vill höra: Vilken fin mage du har!
Och där någonstans bestämde jag mig för att verkligen försöka att inte föra detta vidare. Eller åtminstone ha lite bättre insikt att kunskap och motvilja till samhällets utseendefixering inte alltid hjälper för att stå utanför och tro sig vara bättre än dem som hetsar sig till ätstörningar.
Först gick jag upp i vikt pga intaget av medicinen Mirtazapin, och bara några månader efter utsättningen av den medicinen blev jag gravid. Inom loppet av 1,5 år har jag ökat mer än 25 kg i vikt och även om det på ett sätt känns hanterbart, så har det ändå satt sig på hjärnan i form av funderingar kring mat, dieter, synen på hur en normalviktig person ser ut och den rätt snäva uppfattningen att smal = lycklig.
Tacksam är jag att det under uppväxten ändå inte var en så stor del av mitt liv, det där med mat, fett och viktideal. I en klass som följdes åt under 9 år dominerade en oerhört utseendefixerad tjejgrupp som senare i gymnasiet resulterade i minst 4 fall av allvarlig anorexia, varav en tjej var oerhört nära att mista livet.
Men så var det kanske ett icke-problem för min del eftersom jag alltid varit väldigt smal.
Samtidigt har min mor under hela sin uppväxt fått höra från sin mor hur tjocka feta lår hon hade, hon gick upp mycket i vikt efter graviditeterna och har alltid varit relativt kurvig. Hon bantade ner sig med hjälp av Viktväktarna någon gång på 90-talet men tyvärr gjorde andra sjukdomar på 00-talet att hon gick upp igen. Ungefär samtidigt sades det alltid att min syster "ärvt sin mors kroppsbyggnad", vilket på senare tid resulterat i att detta insipprande, subtila viktfokus och det faktum att hon sportat mycket sen barndomen skapat ett onödigt fokus från hennes sida att "korrigera" med hjälp av styrketräning och ibland även strikta dieter.
Så har då jag, den orättvist nog smala av naturen, som inte tränade mer än absolut nödvändigt under hela uppväxten, som alltid kunnat peta i sig i stort sett vad som helst börjat ticka uppåt kilomässigt. Och det är först då jag har börjat reflektera över hur viktbesatta kvinnorna i min familj ändå är.
Vi hävdar att det inte är något viktigt (i dubbel bemärkelse) men ändå har de flesta kommentarer som min mor och syster fällt kring min kropps förändring under graviditeten kretsat kring vikten. Att jag är stor. Att jag har en stor mage. Att jag måste se upp med för mycket småätande. Att magen är VÄLDIGT stor. Att "sådär stor mage hade inte jag".
Inte en endaste gång har någon av dem sagt, det jag allra helst vill höra: Vilken fin mage du har!
Och där någonstans bestämde jag mig för att verkligen försöka att inte föra detta vidare. Eller åtminstone ha lite bättre insikt att kunskap och motvilja till samhällets utseendefixering inte alltid hjälper för att stå utanför och tro sig vara bättre än dem som hetsar sig till ätstörningar.
lördag 3 mars 2012
Smärtgröten och om att inte bygga upp förväntningar
Senaste veckan har jag ett sammelsurium av olika sorters smärtor i kroppen. De flesta är hanterbara, men jag blir frustrerad över att inte veta vad som är graviditetsrelaterat (troligen det mesta) och vad som kan vara små, små tecken på att något är på gång. Det man ofta får höra är ju "du vet när det är på gång". Men för den otålige är det inget bra svar, för varenda liten kramp, varenda liten molvärk, skapar ändå en fundering: Tänk om jag kommer föda barn det närmaste dygnet?
Det där med att vänta, utan att faktiskt veta ett exakt datum för leverans, det är inte riktigt min grej helt enkelt. Varje graviditet har sin särart, varje kvinna uppfattar sin kropp på olika sätt, tål smärta mer eller mindre...
Sen inser jag att trots att jag troligen kände av svaga förvärkar i slutet av veckan, så kan det vara en del av det jag kommer uppleva den närmaste tiden. Att det ändå kan innebära 6 långa veckors väntan. Eller att jag har en bebis i min famn imorn. Eftersom jag gått hem från jobbet nu, kommer väntan bli mer...tålamodsprövande. Jag har ett antal projekt att sysselsätta mig med, av rätt lagom karaktär (inga badrumsrenoveringar eller så).
Det där med att vänta, utan att faktiskt veta ett exakt datum för leverans, det är inte riktigt min grej helt enkelt. Varje graviditet har sin särart, varje kvinna uppfattar sin kropp på olika sätt, tål smärta mer eller mindre...
Sen inser jag att trots att jag troligen kände av svaga förvärkar i slutet av veckan, så kan det vara en del av det jag kommer uppleva den närmaste tiden. Att det ändå kan innebära 6 långa veckors väntan. Eller att jag har en bebis i min famn imorn. Eftersom jag gått hem från jobbet nu, kommer väntan bli mer...tålamodsprövande. Jag har ett antal projekt att sysselsätta mig med, av rätt lagom karaktär (inga badrumsrenoveringar eller så).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)