Vikten av vikt

Det är tungt med 25 extra kilon att bära på. Det är inget snack om saken.

Först gick jag upp i vikt pga intaget av medicinen Mirtazapin, och bara några månader efter utsättningen av den medicinen blev jag gravid. Inom loppet av 1,5 år har jag ökat mer än 25 kg i vikt och även om det på ett sätt känns hanterbart, så har det ändå satt sig på hjärnan i form av funderingar kring mat, dieter, synen på hur en normalviktig person ser ut och den rätt snäva uppfattningen att smal = lycklig. 

Tacksam är jag att det under uppväxten ändå inte var en så stor del av mitt liv, det där med mat, fett och viktideal. I en klass som följdes åt under 9 år dominerade en oerhört utseendefixerad tjejgrupp som senare i gymnasiet resulterade i minst 4 fall av allvarlig anorexia, varav en tjej var oerhört nära att mista livet. 

Men så var det kanske ett icke-problem för min del eftersom jag alltid varit väldigt smal.

Samtidigt har min mor under hela sin uppväxt fått höra från sin mor hur tjocka feta lår hon hade, hon gick upp mycket i vikt efter graviditeterna och har alltid varit relativt kurvig. Hon bantade ner sig med hjälp av Viktväktarna någon gång på 90-talet men tyvärr gjorde andra sjukdomar på 00-talet att hon gick upp igen. Ungefär samtidigt sades det alltid att min syster "ärvt sin mors kroppsbyggnad", vilket på senare tid resulterat i att detta insipprande, subtila viktfokus och det faktum att hon sportat mycket sen barndomen skapat ett onödigt fokus från hennes sida att "korrigera" med hjälp av styrketräning och ibland även strikta dieter.

Så har då jag, den orättvist nog smala av naturen, som inte tränade mer än absolut nödvändigt under hela uppväxten, som alltid kunnat peta i sig i stort sett vad som helst börjat ticka uppåt kilomässigt. Och det är först då jag har börjat reflektera över hur viktbesatta kvinnorna i min familj ändå är.

Vi hävdar att det inte är något viktigt (i dubbel bemärkelse) men ändå har de flesta kommentarer som min mor och syster fällt kring min kropps förändring under graviditeten kretsat kring vikten. Att jag är stor. Att jag har en stor mage. Att jag måste se upp med för mycket småätande. Att magen är VÄLDIGT stor. Att "sådär stor mage hade inte jag".

Inte en endaste gång har någon av dem sagt, det jag allra helst vill höra: Vilken fin mage du har!

Och där någonstans bestämde jag mig för att verkligen försöka att inte föra detta vidare. Eller åtminstone ha lite bättre insikt att kunskap och motvilja till samhällets utseendefixering inte alltid hjälper för att stå utanför och tro sig vara bättre än dem som hetsar sig till ätstörningar.