98% av graviditeten har jag varit rätt lugn ändå. Har något som oroat mig dykt upp har jag sökt upp det på nätet, analyserat det i vanlig Fröken Duktig-anda och väldigt sällan har det orsakat någon panik. Snarare en bekräftelse på att "ja, det är fler med samma problem, det är bara att ta en panodil så går det över". Jag har trots foglossning, svårigheter att röra sig och en rätt stor mage alltid haft peppen att försöka sysselsätta mig även med den minsta aktiviteten per dag. Blir jag bara liggande på soffan en hel dag så påminns jag alltför mycket om hur det kändes att vara djupt deprimerad, så denna minsta aktivitet per dag har varit en slags mental boost: Se där, jag är inte där jag var för 2 år sen.
Men så kommer det jag tror är förvärkar. En molande mensvärkskänsla som håller mig vaken framförallt nattetid. Som ger mig svettningar likt dem jag har vid panikångest. Som gör mig dålig i magen som när jag mådde som sämst psykiskt. Och vips så påminner de fysiska symptomen alltför mycket om det som en gång varit och hjärnan överhettas. Kommer panikångesten nu också, när jag lyckats pricka in så många fysiska känslor som var en stor del av mitt tidigare mående.
Samtidigt går tankarna kring: Ska jag vara beredd nu? För det kan ju lika gärna vara starten på det som komma skall: Förlossningen.
Nu har jag varje gång kunnat lindra smärtorna med panodil och de är inte till sin intensitet särskilt allvarliga, det molar mest och känns liksom bekant men ändå hanterbart. Jag har haft värre mensvärk än det här. Ändå inser jag vad det värsta är med att vara gravid. Det är att inte veta det exakta slutdatumet. Det känns fånigt egentligen, men det är nog det som stressar mig allra mest. Att det i nuläget kan sätta igång ikväll, men det kan lika gärna dröja ytterligare en hel månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar