Debattstormarna i det digitala vattenglaset

Det har under flera perioder stormat kring allas vår favorit-bitch, Katrin Zytomierska. Kvinnan som jag sett som en jobbig bagatell, en geting i sommarsaften, som rätt lätt går att vifta bort pga sin enfald, ytlighet och påtagligt påtagna medieroll som någon slags...riksbitch. Hon har gjort till sin grej att på ett väldigt elakt och rättframt sätt säga det där som inte riktigt är PK att säga rakt ut och nu senast: Barnuppfostran i kombination med mat. En knallhet potatis i det matfixerade landet Sverige där barnaspekten givetvis får ännu fler att gå i taket. Alla har någon slags åsikt i dessa frågor, så är det bara.

Som med varje ny mattrend (i det här fallet LCHF/Low Carb High Fat) kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att vi lever i ett samhälle där valfriheten är den fantastiska gemensamma nämnaren. Vi behöver inte bry oss om säsong, tillgång eller ens pengar i vissa fall. Förbi är tiderna med salt sill och potatis, apelsin är inte längre en exotisk lyxfrukt och även om kokböcker säljer som smör behöver du egentligen inte kunna laga mat: Det finns färdigt i närmaste frysdisk.

Men ändå har åsikterna om vad andra väljer att äta och även den inbyggda moralpaniken och fixeringen vid födointag aldrig florerat så ymnigt som på nätet.

Helt plötsligt kan alla, med hjälp av internet, bevisa både den ena och den andra testen, med hjälp av internet. Du kan bli din egen dietist, psykolog, barnmorska, expert och anse dig vara en extremt påläst debattör i alla möjliga frågor. Det blir en stor grej att ifrågasätta dem som tidigare ansetts ha haft makten och i mat-frågan är det Livsmedelsverket, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, sjukvården och en och annan forskare som ska ifrågasättas. Med ens har gemene man insett: Jag kan tänka själv i den här frågan! Resultatet av denna insikt hamnar relativt ofta, när det gäller mat, i en rätt urspårad fundering kring: Konspiration! Det är inte bara att rycka på axlarna och inse att forskning ger nya rön som i sin tur ger nya sätt att individanpassa födointag. All typ av mat passar inte alla människor, för även om vi alla är människor så finns olika förutsättningar inbyggda i den berömda gen-poolen.

Men så var det då det här med Katrin Z. Hon äter LCHF. För hon hatar feta människor och behövde gå ner i vikt efter sin graviditet. Dessutom upptäckte hon att hon mådde bra (!) av sin nya diet, även om det verkar vara en bieffekt i sammanhanget. I sitt förord i sin nu bästsäljande bok om LCHF attackerar hon feta människor i rätt kränkande ordalag och nyligen var hon med i TV där hon berättade att hon ger sitt barn LCHF-kost. Inte i någon extrem utsträckning, det slank tydligen med en potatis lite då och då. Men argumentet hon hade i det hela var: Han får inte bli tjock! Inte för att det rent fysiologiskt och psykiskt kan vara fördelaktigt att inte bära på alltför många extra kilon. Feta människor är enligt Katrin Z, äckliga.

Ändå kretsar debatten efteråt mer om det denna människa matar sitt barn med rent födoämnesmässigt. Inte det den borde kretsa kring: Vad är det för människosyn denna människa matar sitt barn med? Att vara så extremt nedlåtande mot feta människor, människor som arbetar för familjen (se storyn om Katrin och barnflickan) och få så mycket utrymme i media för sina utspel åt olika håll, är inte det betydligt värre än en eller två potatisars vara eller icke vara?

Är det verkligen så illa?

Är det verkligen så illa ställt med jämställdheten i svenska hem, hos unga svenskar 2012, att det viktigaste rådet blivande pappor (ja, något annat partnerperspektiv saknas i det här fallet) får i amningsinformationsfilmen som visas på föräldrautbildningar idag är: Hjälp till med hushållsarbetet!

Min följdfråga är: Gör inte pappor det redan? Och varför ska de göra det enbart när modern till barnet ammar?

Jag kanske är naiv, eller har det för bra, men ska det fortfarande behöva läras ut att män bör hjälpa till mer hemma?

Coolness

Ibland känns det som att jag ägnade alltför mycket tankemöda åt att fundera över hur det skulle kunna bli att skaffa barn och att det är en röd tråd som är tydlig i mitt liv. Jag borde verkligen grubbla mindre och våga mer. Nu är det ändå något jag har försökt att jobba på, jag vågar så mycket mer nu än när jag var yngre. Men barn, där kom jag liksom tillbaka till något slags förlamande: Inte vågar jag väl? Och av någon anledning såg jag det hela tiden som MITT problem. Att jag inte skulle klara av det, för att Kärleken är bra med barn, det har jag ju vetat hela tiden. Av någon anledning så lade jag väldigt mycket ansvar för ALLT på mig själv, okej att jag visste att jag åker på att bära barnet i 9 månader och om allt funkar kommer det bli en del bärande även under amningen, men sen, vi är ju ändå två om det.
Sen när ändå beslutet var fattat, så gick det så fantastiskt fort! Vips så tog det! Och när väl den chocken lagt sig så kom krämporna, ihop med viljan att planera det som går att planera, läsa på så mycket jag mäktar med, "för det är ju bra när jag varit så nojig innan".

Men så hände något. Inte från ena dagen till den andra, mer successivt, medan jag förvärvade mig kunskap som jag innan graviditeten skulle blivit skiträdd för rent ut sagt, så kom en slags...mañana-attityd till det mesta som har med förlossningen att göra. "Det ordnar sig" "jag kommer ju ändå vara på ett sjukhus". Jag låter det liksom bara ske. Och tänk, tänk om jag kunde bara spara lite av denna coolness i små smakportioner i isbitsformarna och ta fram i andra sammanhang. För det är ju det jag letat så mycket efter. I stort sett hela mitt vuxenliv.

Fantastiska föräldraförsäkring

Det kräver en del inläsning och jag undrar om det verkligen går att informera alla blivande föräldrar på ett tillfredsställande sätt om vilka möjligheter som finns i föräldraförsäkringen. Men grunderna är ändå detsamma, du får vara hemma med ditt barn under rätt många dagar med olika ersättningsnivåer.  Dessutom matchar min arbetsgivare detta med föräldralön som är en slags ytterligare inkomstförsäkring som facket förhandlat fram för att göra just min arbetsgivare till en attraktiv arbetsplats även för småbarnsföräldrar. Fantastiskt säger jag, tackar och tar emot.

Målet nu är att få till en relativt rättvis fördelning av tiden mellan mig och min partner, eftersom jag tänkt försöka amma så är det svårt att veta nu hur det kommer påverka rent praktiskt. Det vi vet är att vi kommer få en lång sommar tillsammans alla tre, ett bra sätt att lära känna varandra och kunna göra det i lugn och ro. De där första 10 dagarna efter förlossningen som alla partners har rätt till, kommer nog ändå mest bestå av en hel del besök och allmänt...kaos? 

Det är ju "built-in"

Innan jag blev gravid, under all den där tiden då jag grubblade mycket över huruvida jag verkligen var moder-material, kunde jag bli så extremt provocerad av alla dem som hänvisade till biologin. Att en kvinna har det i sin kropp, med sig sen innan födelsen, att kunna bära, föda och ta hand om barn. Särskilt det där sista stack i mig hårdast, eftersom det var på den punkten jag var allra mest osäker. Det var inte det jag behövde höra, när jag under perioder hade ett försiktigt behov av att ventilera det där som ändå är lite tabu för en kvinna att fundera kring: Det inte helt självklara i att låta biologin styra sitt liv. Vi tillhör ju ändå en av få däggdjur som har ytterligare dimensioner till biologin såsom en hyfsat fri vilja, förmågan att njuta av sex utan att det är i direkt reproduktionssyfte, vi har en insikt om vår egen dödlighet och vi är extremt fokuserade på att skapa någon slags mening med det hela. Meningen med livet kan inte enbart bestå i att föra sina gener vidare. 

Så även om det i många diet- och genusdebatter nuförtiden landar i hur människan var på stenåldern, så är det trevligt att kunna jobba sig förbi de allra första instinkterna och lära sig av sina misstag och komma på nya sätt att hantera livet vi serverats av våra förfäder. Och visst, jag litar rätt mycket på biologin när det gäller att kroppen själv känner av när det är dags att föda, men jag är också ett stort fan av det faktum att vi har en väl utvecklad sjukvård, med utbildad, erfaren personal som kan hjälpa biologin på traven men också känna in och anpassa sig efter att det är en individ som står där och kanske för allra första gången ska gå igenom något som det är svårt att överhuvudtaget tänka sig in i på förhand hur det kommer kännas och bli.

My ass att jag då vill höra: Ja, men på stenåldern då gjorde människan såhär, gå och primalskrik i en grotta så blir det säkert bra ska du se, för kvinna har ju inbyggt att få det att funka.

Då skulle jag nog be vederbörande att stoppa upp sin människosyn någonstans där solen inte kommer åt och ta till människans inbyggda förmåga att bli riktigt jävla förbannad!

Alla andra grinar,

men inte jag. Som väntat när vi fick se förlossningsfilmen på föräldrautbildningen. Gången innan hade barnmorskan förberett oss på att det kunde bli känslosamt och att det var helt okej att böla. Men jag fortsätter min nyfikna, rationella och krassa syn på det hela. Jag kan reflektera över hur jag tror mig vilja bli behandlad under förlossningen, vad som kommer bli jobbigt, men någonstans saknas det där euforiskt lyckliga i att se någon annan föda fram ett barn. Det ÄR häftigt och fantastiskt med människans förmåga till reproduktion, men på något sätt blir jag kanske alltför naturvetenskaplig och känslokall inför själva mirakel-biten. Ungefär som det här med min inställning till barn: Jag är ingen barn-människa, men tycker om barn jag får möjligheten att lära känna och givetvis är det med stor spänning och förväntan som jag ser fram emot det barn vi ska få. Men barn generellt intresserar mig inte supermycket.

Förlossningsbiten känns som ett nödvändigt ont. Miraklet i sig ligger för mig mer i att lära känna en ny liten människa som vi skapat ihop. Det är få tillfällen i livet då man så tydligt vet att livet kommer förändras så totalt från ena dagen till den andra som just det här. All annan utveckling sker ju annars gradvis. 

En evighet

Det känns ibland som om jag varit gravid hur länge som helst. Det har ju inte gått en endaste dag sen jag t o m trodde mig känna av hur det högg till lite i äggproduktionsmodulen, då ägget troligen fäste, som jag inte har tänkt någon form av tanke kring graviditeten. Alla krämporna har ändå gjort den så påtaglig och svår att glömma bort. Det svåra är ändå att tänka sig sen att det ska komma ut en levande liten varelse, som är släkt med mig och med Kärleken. Och som även om det är en direkt produkt av oss två, kommer bli sin egen lilla person.

Och jag fascineras så enormt över lugnet. T o m sånt som är en rätt påtaglig risk, dvs att jag tuppar av väl på sjukhuset (det har hänt pga blodtrycksfall, inte så mycket pga rädsla) gör mig inte alltför orolig. Om det är någonstans man ska tuppa av är det väl i närheten av vårdpersonal.

Jag var nära att tuppa av idag, jag har märkt av rätt lågt blodtryck och yrsel de senaste veckorna och svårigheten nu är att jag har svårt att snabbt sätta huvudet mellan benen. För det är ju liksom en rejäl kalaskula i vägen.

Vem är du?

Lilla vän, som rätt försynt buffar runt och ibland lyckas få in en välplacerad spark i ena ljumsken så att mor din undrar om det är reflexkontroll på gång. Hela benet spritter ju till. Men du är ändå rätt snäll, som inte ger mig njursparkar, och du sover rätt bra nattetid. Kanske gillar du att vila lika mycket som mor din, även om jag inser rent intellektuellt att det kan vara att hoppas för mycket.

Och vet du vad, det spelar inte det minsta roll om du är liten eller stor, har en snopp eller en snippa, bara du kommer snart så vi får en chans att börja lära känna dig även på utsidan också.