Debattstormarna i det digitala vattenglaset

Det har under flera perioder stormat kring allas vår favorit-bitch, Katrin Zytomierska. Kvinnan som jag sett som en jobbig bagatell, en geting i sommarsaften, som rätt lätt går att vifta bort pga sin enfald, ytlighet och påtagligt påtagna medieroll som någon slags...riksbitch. Hon har gjort till sin grej att på ett väldigt elakt och rättframt sätt säga det där som inte riktigt är PK att säga rakt ut och nu senast: Barnuppfostran i kombination med mat. En knallhet potatis i det matfixerade landet Sverige där barnaspekten givetvis får ännu fler att gå i taket. Alla har någon slags åsikt i dessa frågor, så är det bara.

Som med varje ny mattrend (i det här fallet LCHF/Low Carb High Fat) kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att vi lever i ett samhälle där valfriheten är den fantastiska gemensamma nämnaren. Vi behöver inte bry oss om säsong, tillgång eller ens pengar i vissa fall. Förbi är tiderna med salt sill och potatis, apelsin är inte längre en exotisk lyxfrukt och även om kokböcker säljer som smör behöver du egentligen inte kunna laga mat: Det finns färdigt i närmaste frysdisk.

Men ändå har åsikterna om vad andra väljer att äta och även den inbyggda moralpaniken och fixeringen vid födointag aldrig florerat så ymnigt som på nätet.

Helt plötsligt kan alla, med hjälp av internet, bevisa både den ena och den andra testen, med hjälp av internet. Du kan bli din egen dietist, psykolog, barnmorska, expert och anse dig vara en extremt påläst debattör i alla möjliga frågor. Det blir en stor grej att ifrågasätta dem som tidigare ansetts ha haft makten och i mat-frågan är det Livsmedelsverket, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, sjukvården och en och annan forskare som ska ifrågasättas. Med ens har gemene man insett: Jag kan tänka själv i den här frågan! Resultatet av denna insikt hamnar relativt ofta, när det gäller mat, i en rätt urspårad fundering kring: Konspiration! Det är inte bara att rycka på axlarna och inse att forskning ger nya rön som i sin tur ger nya sätt att individanpassa födointag. All typ av mat passar inte alla människor, för även om vi alla är människor så finns olika förutsättningar inbyggda i den berömda gen-poolen.

Men så var det då det här med Katrin Z. Hon äter LCHF. För hon hatar feta människor och behövde gå ner i vikt efter sin graviditet. Dessutom upptäckte hon att hon mådde bra (!) av sin nya diet, även om det verkar vara en bieffekt i sammanhanget. I sitt förord i sin nu bästsäljande bok om LCHF attackerar hon feta människor i rätt kränkande ordalag och nyligen var hon med i TV där hon berättade att hon ger sitt barn LCHF-kost. Inte i någon extrem utsträckning, det slank tydligen med en potatis lite då och då. Men argumentet hon hade i det hela var: Han får inte bli tjock! Inte för att det rent fysiologiskt och psykiskt kan vara fördelaktigt att inte bära på alltför många extra kilon. Feta människor är enligt Katrin Z, äckliga.

Ändå kretsar debatten efteråt mer om det denna människa matar sitt barn med rent födoämnesmässigt. Inte det den borde kretsa kring: Vad är det för människosyn denna människa matar sitt barn med? Att vara så extremt nedlåtande mot feta människor, människor som arbetar för familjen (se storyn om Katrin och barnflickan) och få så mycket utrymme i media för sina utspel åt olika håll, är inte det betydligt värre än en eller två potatisars vara eller icke vara?