Ibland känns det som att jag ägnade alltför mycket tankemöda åt att fundera över hur det skulle kunna bli att skaffa barn och att det är en röd tråd som är tydlig i mitt liv. Jag borde verkligen grubbla mindre och våga mer. Nu är det ändå något jag har försökt att jobba på, jag vågar så mycket mer nu än när jag var yngre. Men barn, där kom jag liksom tillbaka till något slags förlamande: Inte vågar jag väl? Och av någon anledning såg jag det hela tiden som MITT problem. Att jag inte skulle klara av det, för att Kärleken är bra med barn, det har jag ju vetat hela tiden. Av någon anledning så lade jag väldigt mycket ansvar för ALLT på mig själv, okej att jag visste att jag åker på att bära barnet i 9 månader och om allt funkar kommer det bli en del bärande även under amningen, men sen, vi är ju ändå två om det.
Sen när ändå beslutet var fattat, så gick det så fantastiskt fort! Vips så tog det! Och när väl den chocken lagt sig så kom krämporna, ihop med viljan att planera det som går att planera, läsa på så mycket jag mäktar med, "för det är ju bra när jag varit så nojig innan".
Men så hände något. Inte från ena dagen till den andra, mer successivt, medan jag förvärvade mig kunskap som jag innan graviditeten skulle blivit skiträdd för rent ut sagt, så kom en slags...mañana-attityd till det mesta som har med förlossningen att göra. "Det ordnar sig" "jag kommer ju ändå vara på ett sjukhus". Jag låter det liksom bara ske. Och tänk, tänk om jag kunde bara spara lite av denna coolness i små smakportioner i isbitsformarna och ta fram i andra sammanhang. För det är ju det jag letat så mycket efter. I stort sett hela mitt vuxenliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar