Brottstycken från en förlossning

Det är vissa minnesbilder som ploppar (förutom själva Ögonblicket då bebis låg där varm och skrikande som en liten gris på mitt bröst, men det är en annan berättelse)...

...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!

...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!

...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:

"...och mage som en sockertopp".

Jo, det kom ju en liten onge till slut. Några dagar innan beräknat till och med och det var en lättnad, även om själva förlossningen var av det utdragna slaget med värksvaghet, avsaknad av krystvärkar och en bebis som vägrade sjunka ner den sista biten utan fick hjälpas ut med sugklocka som sista försök till lösning innan det hade blivit akutsnitt.

Men det blev världens finaste onge. Kärleken växer för varje dag och snart kommer jag fortsätta blogga om det. Vilken dag som helst.