Det är vissa minnesbilder som ploppar (förutom själva Ögonblicket då bebis låg där varm och skrikande som en liten gris på mitt bröst, men det är en annan berättelse)...
...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!
...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!
...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:
"...och mage som en sockertopp".
Så fint. Jag borde också skriva ner vad som egentligen hände men jag vet inte om jag egentligen vet vad som egentligen hände? :) Önskar hela tiden någon slags repris minus kejsarsnitt, skulle vilja ha det där magiska ögonblicket när bebisen äntligen kommer ut via "rätt" öppning. Men det får jag aldrig uppleva och det gör mig lite ledsen ibland... :/
SvaraRaderaFör mig har det ändå tagit ett tag innan jag orkat skriva ner något. Jag kan också slås av känslan "vad hände egentligen?", och hade jag skrivit direkt efter hade det mest varit ett enda kaos. Nu har jag liksom bearbetat det jobbiga och kan se händelserna lite mer...objektivt. Om det nu är det som behövs.
RaderaMitt magiska ögonblick var mest...lättnad. En enorm fysisk och psykisk lättnad, som sen ledde till adrenalinpåslag som gjorde mig väldigt uppjagad flera dygn efter. Den där "lyckan" dröjde ett tag innan den infann sig. Om det nu är någon tröst, fina Lola :)