Vi sover inte jättebra just nu. Resterna från ett utvecklingssprång med mycket tillväxt gav sömnstörningar. Och det har tyvärr inte blivit bättre. Från en längre period med 3-4h-pass x 2 nattetid utan matning, har det nu blivit sena kvällar, korta sömnperioder och mycket nattamning. Åter till att sova som en ostbåge, vilket ger en leabruten moder när morgonen gryr. Men nattamningen ger ongen en bra natts sömn. Han hinner inte vakna så mycket förrän tutten är i mun och han återgår till sovläge. Men hans ömma moder börjar känna sig mer en lovligt leabruten även mentalt.
Och så sällar jag mig till denna mängd av trötta bebisföräldrar och tänker "ja, det är väl inget unikt". Men, jag tycker ändå att det är skitjobbigt mellan varven. Även om jag vet att det går över. Problemet är att ongen inte sover mer än korta tupplurar dagtid, vilket ger mig dåligt med utrymme för återhämtning dagtid.
Så idag bröt jag ihop och bara grät. Och grät. Så Kärleken försökte hjälpa till från sin jobbfront, genom att skicka ut sin fina mamma (min svärmor) som kom och hjälpte mig lite framåt eftermiddagen. Och då grät jag lite till för att de var så fina i sin omtanke om mig. Sova kunde jag inte, men det var skönt att prata lite och få ventilera tankarna och återigen upprepa mitt mantra:
Good enough! Det är inte hela världen om ongen inte får gröt just idag, när jag inte orkar. Vi tar nya tag någon annan dag. Och sova får man väl göra någon annan gång.
Häpp!
Åh, igenkänningsfaktorn! Jag kramar dig genom cyberrymden och trots attdet nu låter kliché kommer det bli bättre <3 Det är lite utav en berg- och dalbana med sovandet men till slut kommer nog ongen på att det är ganska skönt ändå. Krama igen <3
SvaraRadera