Sov lella onge, sov...

Vi sover inte jättebra just nu. Resterna från ett utvecklingssprång med mycket tillväxt gav sömnstörningar. Och det har tyvärr inte blivit bättre. Från en längre period med 3-4h-pass x 2 nattetid utan matning, har det nu blivit sena kvällar, korta sömnperioder och mycket nattamning. Åter till att sova som en ostbåge, vilket ger en leabruten moder när morgonen gryr. Men nattamningen ger ongen en bra natts sömn. Han hinner inte vakna så mycket förrän tutten är i mun och han återgår till sovläge. Men hans ömma moder börjar känna sig mer en lovligt leabruten även mentalt.

Och så sällar jag mig till denna mängd av trötta bebisföräldrar och tänker "ja, det är väl inget unikt". Men, jag tycker ändå att det är skitjobbigt mellan varven. Även om jag vet att det går över. Problemet är att ongen inte sover mer än korta tupplurar dagtid, vilket ger mig dåligt med utrymme för återhämtning dagtid.

Så idag bröt jag ihop och bara grät. Och grät. Så Kärleken försökte hjälpa till från sin jobbfront, genom att skicka ut sin fina mamma (min svärmor) som kom och hjälpte mig lite framåt eftermiddagen. Och då grät jag lite till för att de var så fina i sin omtanke om mig. Sova kunde jag inte, men det var skönt att prata lite och få ventilera tankarna och återigen upprepa mitt mantra:

Good enough! Det är inte hela världen om ongen inte får gröt just idag, när jag inte orkar. Vi tar nya tag någon annan dag. Och sova får man väl göra någon annan gång.

Häpp!

Brottstycken från en förlossning

Det är vissa minnesbilder som ploppar (förutom själva Ögonblicket då bebis låg där varm och skrikande som en liten gris på mitt bröst, men det är en annan berättelse)...

...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!

...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!

...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:

"...och mage som en sockertopp".

Jo, det kom ju en liten onge till slut. Några dagar innan beräknat till och med och det var en lättnad, även om själva förlossningen var av det utdragna slaget med värksvaghet, avsaknad av krystvärkar och en bebis som vägrade sjunka ner den sista biten utan fick hjälpas ut med sugklocka som sista försök till lösning innan det hade blivit akutsnitt.

Men det blev världens finaste onge. Kärleken växer för varje dag och snart kommer jag fortsätta blogga om det. Vilken dag som helst.

Lugnet är blott en chimär

98% av graviditeten har jag varit rätt lugn ändå. Har något som oroat mig dykt upp har jag sökt upp det på nätet, analyserat det i vanlig Fröken Duktig-anda och väldigt sällan har det orsakat någon panik. Snarare en bekräftelse på att "ja, det är fler med samma problem, det är bara att ta en panodil så går det över". Jag har trots foglossning, svårigheter att röra sig och en rätt stor mage alltid haft peppen att försöka sysselsätta mig även med den minsta aktiviteten per dag. Blir jag bara liggande på soffan en hel dag så påminns jag alltför mycket om hur det kändes att vara djupt deprimerad, så denna minsta aktivitet per dag har varit en slags mental boost: Se där, jag är inte där jag var för 2 år sen.

Men så kommer det jag tror är förvärkar. En molande mensvärkskänsla som håller mig vaken framförallt nattetid. Som ger mig svettningar likt dem jag har vid panikångest. Som gör mig dålig i magen som när jag mådde som sämst psykiskt. Och vips så påminner de fysiska symptomen alltför mycket om det som en gång varit och hjärnan överhettas. Kommer panikångesten nu också, när jag lyckats pricka in så många fysiska känslor som var en stor del av mitt tidigare mående.

Samtidigt går tankarna kring: Ska jag vara beredd nu? För det kan ju lika gärna vara starten på det som komma skall: Förlossningen.

Nu har jag varje gång kunnat lindra smärtorna med panodil och de är inte till sin intensitet särskilt allvarliga, det molar mest och känns liksom bekant men ändå hanterbart. Jag har haft värre mensvärk än det här. Ändå inser jag vad det värsta är med att vara gravid. Det är att inte veta det exakta slutdatumet. Det känns fånigt egentligen, men det är nog det som stressar mig allra mest. Att det i nuläget kan sätta igång ikväll, men det kan lika gärna dröja ytterligare en hel månad.

En god dotter

Att vara anhörig till någon med kronisk sjukdom(ar) är inte helt lätt alla gånger. Icke att förringa den sjukas plågor, men det är svårt att hela tiden vara kontinuerligt lyhörd och empatisk. Jag är bara människa och faller ibland in i "men skärp dig"-fällan. Det är svårt att veta hur man upprätthåller och om och om igen bevisar att förståelsen finns för att livet inte riktigt kan fortgå som vanligt för den som är sjuk.

Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre. 

Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.

Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:

- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!

Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.

Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!   

Två uttjatade mantran

I relation till andra är jag en lättviktare vad gäller genus. Men det finns vissa saker som ändå är viktiga för mig och som jag kommer fortsätta strida för, oavsett.

Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten. 

Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"

Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.  

Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?

Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).

Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.

Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.

Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.

Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.

Vikten av vikt

Det är tungt med 25 extra kilon att bära på. Det är inget snack om saken.

Först gick jag upp i vikt pga intaget av medicinen Mirtazapin, och bara några månader efter utsättningen av den medicinen blev jag gravid. Inom loppet av 1,5 år har jag ökat mer än 25 kg i vikt och även om det på ett sätt känns hanterbart, så har det ändå satt sig på hjärnan i form av funderingar kring mat, dieter, synen på hur en normalviktig person ser ut och den rätt snäva uppfattningen att smal = lycklig. 

Tacksam är jag att det under uppväxten ändå inte var en så stor del av mitt liv, det där med mat, fett och viktideal. I en klass som följdes åt under 9 år dominerade en oerhört utseendefixerad tjejgrupp som senare i gymnasiet resulterade i minst 4 fall av allvarlig anorexia, varav en tjej var oerhört nära att mista livet. 

Men så var det kanske ett icke-problem för min del eftersom jag alltid varit väldigt smal.

Samtidigt har min mor under hela sin uppväxt fått höra från sin mor hur tjocka feta lår hon hade, hon gick upp mycket i vikt efter graviditeterna och har alltid varit relativt kurvig. Hon bantade ner sig med hjälp av Viktväktarna någon gång på 90-talet men tyvärr gjorde andra sjukdomar på 00-talet att hon gick upp igen. Ungefär samtidigt sades det alltid att min syster "ärvt sin mors kroppsbyggnad", vilket på senare tid resulterat i att detta insipprande, subtila viktfokus och det faktum att hon sportat mycket sen barndomen skapat ett onödigt fokus från hennes sida att "korrigera" med hjälp av styrketräning och ibland även strikta dieter.

Så har då jag, den orättvist nog smala av naturen, som inte tränade mer än absolut nödvändigt under hela uppväxten, som alltid kunnat peta i sig i stort sett vad som helst börjat ticka uppåt kilomässigt. Och det är först då jag har börjat reflektera över hur viktbesatta kvinnorna i min familj ändå är.

Vi hävdar att det inte är något viktigt (i dubbel bemärkelse) men ändå har de flesta kommentarer som min mor och syster fällt kring min kropps förändring under graviditeten kretsat kring vikten. Att jag är stor. Att jag har en stor mage. Att jag måste se upp med för mycket småätande. Att magen är VÄLDIGT stor. Att "sådär stor mage hade inte jag".

Inte en endaste gång har någon av dem sagt, det jag allra helst vill höra: Vilken fin mage du har!

Och där någonstans bestämde jag mig för att verkligen försöka att inte föra detta vidare. Eller åtminstone ha lite bättre insikt att kunskap och motvilja till samhällets utseendefixering inte alltid hjälper för att stå utanför och tro sig vara bättre än dem som hetsar sig till ätstörningar.

Smärtgröten och om att inte bygga upp förväntningar

Senaste veckan har jag ett sammelsurium av olika sorters smärtor i kroppen. De flesta är hanterbara, men jag blir frustrerad över att inte veta vad som är graviditetsrelaterat (troligen det mesta) och vad som kan vara små, små tecken på att något är på gång. Det man ofta får höra är ju "du vet när det är på gång". Men för den otålige är det inget bra svar, för varenda liten kramp, varenda liten molvärk, skapar ändå en fundering: Tänk om jag kommer föda barn det närmaste dygnet?

Det där med att vänta, utan att faktiskt veta ett exakt datum för leverans, det är inte riktigt min grej helt enkelt. Varje graviditet har sin särart, varje kvinna uppfattar sin kropp på olika sätt, tål smärta mer eller mindre...

Sen inser jag att trots att jag troligen kände av svaga förvärkar i slutet av veckan, så kan det vara en del av det jag kommer uppleva den närmaste tiden. Att det ändå kan innebära 6 långa veckors väntan. Eller att jag har en bebis i min famn imorn. Eftersom jag gått hem från jobbet nu, kommer väntan bli mer...tålamodsprövande. Jag har ett antal projekt att sysselsätta mig med, av rätt lagom karaktär (inga badrumsrenoveringar eller så).

Debattstormarna i det digitala vattenglaset

Det har under flera perioder stormat kring allas vår favorit-bitch, Katrin Zytomierska. Kvinnan som jag sett som en jobbig bagatell, en geting i sommarsaften, som rätt lätt går att vifta bort pga sin enfald, ytlighet och påtagligt påtagna medieroll som någon slags...riksbitch. Hon har gjort till sin grej att på ett väldigt elakt och rättframt sätt säga det där som inte riktigt är PK att säga rakt ut och nu senast: Barnuppfostran i kombination med mat. En knallhet potatis i det matfixerade landet Sverige där barnaspekten givetvis får ännu fler att gå i taket. Alla har någon slags åsikt i dessa frågor, så är det bara.

Som med varje ny mattrend (i det här fallet LCHF/Low Carb High Fat) kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att vi lever i ett samhälle där valfriheten är den fantastiska gemensamma nämnaren. Vi behöver inte bry oss om säsong, tillgång eller ens pengar i vissa fall. Förbi är tiderna med salt sill och potatis, apelsin är inte längre en exotisk lyxfrukt och även om kokböcker säljer som smör behöver du egentligen inte kunna laga mat: Det finns färdigt i närmaste frysdisk.

Men ändå har åsikterna om vad andra väljer att äta och även den inbyggda moralpaniken och fixeringen vid födointag aldrig florerat så ymnigt som på nätet.

Helt plötsligt kan alla, med hjälp av internet, bevisa både den ena och den andra testen, med hjälp av internet. Du kan bli din egen dietist, psykolog, barnmorska, expert och anse dig vara en extremt påläst debattör i alla möjliga frågor. Det blir en stor grej att ifrågasätta dem som tidigare ansetts ha haft makten och i mat-frågan är det Livsmedelsverket, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, sjukvården och en och annan forskare som ska ifrågasättas. Med ens har gemene man insett: Jag kan tänka själv i den här frågan! Resultatet av denna insikt hamnar relativt ofta, när det gäller mat, i en rätt urspårad fundering kring: Konspiration! Det är inte bara att rycka på axlarna och inse att forskning ger nya rön som i sin tur ger nya sätt att individanpassa födointag. All typ av mat passar inte alla människor, för även om vi alla är människor så finns olika förutsättningar inbyggda i den berömda gen-poolen.

Men så var det då det här med Katrin Z. Hon äter LCHF. För hon hatar feta människor och behövde gå ner i vikt efter sin graviditet. Dessutom upptäckte hon att hon mådde bra (!) av sin nya diet, även om det verkar vara en bieffekt i sammanhanget. I sitt förord i sin nu bästsäljande bok om LCHF attackerar hon feta människor i rätt kränkande ordalag och nyligen var hon med i TV där hon berättade att hon ger sitt barn LCHF-kost. Inte i någon extrem utsträckning, det slank tydligen med en potatis lite då och då. Men argumentet hon hade i det hela var: Han får inte bli tjock! Inte för att det rent fysiologiskt och psykiskt kan vara fördelaktigt att inte bära på alltför många extra kilon. Feta människor är enligt Katrin Z, äckliga.

Ändå kretsar debatten efteråt mer om det denna människa matar sitt barn med rent födoämnesmässigt. Inte det den borde kretsa kring: Vad är det för människosyn denna människa matar sitt barn med? Att vara så extremt nedlåtande mot feta människor, människor som arbetar för familjen (se storyn om Katrin och barnflickan) och få så mycket utrymme i media för sina utspel åt olika håll, är inte det betydligt värre än en eller två potatisars vara eller icke vara?

Är det verkligen så illa?

Är det verkligen så illa ställt med jämställdheten i svenska hem, hos unga svenskar 2012, att det viktigaste rådet blivande pappor (ja, något annat partnerperspektiv saknas i det här fallet) får i amningsinformationsfilmen som visas på föräldrautbildningar idag är: Hjälp till med hushållsarbetet!

Min följdfråga är: Gör inte pappor det redan? Och varför ska de göra det enbart när modern till barnet ammar?

Jag kanske är naiv, eller har det för bra, men ska det fortfarande behöva läras ut att män bör hjälpa till mer hemma?

Coolness

Ibland känns det som att jag ägnade alltför mycket tankemöda åt att fundera över hur det skulle kunna bli att skaffa barn och att det är en röd tråd som är tydlig i mitt liv. Jag borde verkligen grubbla mindre och våga mer. Nu är det ändå något jag har försökt att jobba på, jag vågar så mycket mer nu än när jag var yngre. Men barn, där kom jag liksom tillbaka till något slags förlamande: Inte vågar jag väl? Och av någon anledning såg jag det hela tiden som MITT problem. Att jag inte skulle klara av det, för att Kärleken är bra med barn, det har jag ju vetat hela tiden. Av någon anledning så lade jag väldigt mycket ansvar för ALLT på mig själv, okej att jag visste att jag åker på att bära barnet i 9 månader och om allt funkar kommer det bli en del bärande även under amningen, men sen, vi är ju ändå två om det.
Sen när ändå beslutet var fattat, så gick det så fantastiskt fort! Vips så tog det! Och när väl den chocken lagt sig så kom krämporna, ihop med viljan att planera det som går att planera, läsa på så mycket jag mäktar med, "för det är ju bra när jag varit så nojig innan".

Men så hände något. Inte från ena dagen till den andra, mer successivt, medan jag förvärvade mig kunskap som jag innan graviditeten skulle blivit skiträdd för rent ut sagt, så kom en slags...mañana-attityd till det mesta som har med förlossningen att göra. "Det ordnar sig" "jag kommer ju ändå vara på ett sjukhus". Jag låter det liksom bara ske. Och tänk, tänk om jag kunde bara spara lite av denna coolness i små smakportioner i isbitsformarna och ta fram i andra sammanhang. För det är ju det jag letat så mycket efter. I stort sett hela mitt vuxenliv.

Fantastiska föräldraförsäkring

Det kräver en del inläsning och jag undrar om det verkligen går att informera alla blivande föräldrar på ett tillfredsställande sätt om vilka möjligheter som finns i föräldraförsäkringen. Men grunderna är ändå detsamma, du får vara hemma med ditt barn under rätt många dagar med olika ersättningsnivåer.  Dessutom matchar min arbetsgivare detta med föräldralön som är en slags ytterligare inkomstförsäkring som facket förhandlat fram för att göra just min arbetsgivare till en attraktiv arbetsplats även för småbarnsföräldrar. Fantastiskt säger jag, tackar och tar emot.

Målet nu är att få till en relativt rättvis fördelning av tiden mellan mig och min partner, eftersom jag tänkt försöka amma så är det svårt att veta nu hur det kommer påverka rent praktiskt. Det vi vet är att vi kommer få en lång sommar tillsammans alla tre, ett bra sätt att lära känna varandra och kunna göra det i lugn och ro. De där första 10 dagarna efter förlossningen som alla partners har rätt till, kommer nog ändå mest bestå av en hel del besök och allmänt...kaos? 

Det är ju "built-in"

Innan jag blev gravid, under all den där tiden då jag grubblade mycket över huruvida jag verkligen var moder-material, kunde jag bli så extremt provocerad av alla dem som hänvisade till biologin. Att en kvinna har det i sin kropp, med sig sen innan födelsen, att kunna bära, föda och ta hand om barn. Särskilt det där sista stack i mig hårdast, eftersom det var på den punkten jag var allra mest osäker. Det var inte det jag behövde höra, när jag under perioder hade ett försiktigt behov av att ventilera det där som ändå är lite tabu för en kvinna att fundera kring: Det inte helt självklara i att låta biologin styra sitt liv. Vi tillhör ju ändå en av få däggdjur som har ytterligare dimensioner till biologin såsom en hyfsat fri vilja, förmågan att njuta av sex utan att det är i direkt reproduktionssyfte, vi har en insikt om vår egen dödlighet och vi är extremt fokuserade på att skapa någon slags mening med det hela. Meningen med livet kan inte enbart bestå i att föra sina gener vidare. 

Så även om det i många diet- och genusdebatter nuförtiden landar i hur människan var på stenåldern, så är det trevligt att kunna jobba sig förbi de allra första instinkterna och lära sig av sina misstag och komma på nya sätt att hantera livet vi serverats av våra förfäder. Och visst, jag litar rätt mycket på biologin när det gäller att kroppen själv känner av när det är dags att föda, men jag är också ett stort fan av det faktum att vi har en väl utvecklad sjukvård, med utbildad, erfaren personal som kan hjälpa biologin på traven men också känna in och anpassa sig efter att det är en individ som står där och kanske för allra första gången ska gå igenom något som det är svårt att överhuvudtaget tänka sig in i på förhand hur det kommer kännas och bli.

My ass att jag då vill höra: Ja, men på stenåldern då gjorde människan såhär, gå och primalskrik i en grotta så blir det säkert bra ska du se, för kvinna har ju inbyggt att få det att funka.

Då skulle jag nog be vederbörande att stoppa upp sin människosyn någonstans där solen inte kommer åt och ta till människans inbyggda förmåga att bli riktigt jävla förbannad!

Alla andra grinar,

men inte jag. Som väntat när vi fick se förlossningsfilmen på föräldrautbildningen. Gången innan hade barnmorskan förberett oss på att det kunde bli känslosamt och att det var helt okej att böla. Men jag fortsätter min nyfikna, rationella och krassa syn på det hela. Jag kan reflektera över hur jag tror mig vilja bli behandlad under förlossningen, vad som kommer bli jobbigt, men någonstans saknas det där euforiskt lyckliga i att se någon annan föda fram ett barn. Det ÄR häftigt och fantastiskt med människans förmåga till reproduktion, men på något sätt blir jag kanske alltför naturvetenskaplig och känslokall inför själva mirakel-biten. Ungefär som det här med min inställning till barn: Jag är ingen barn-människa, men tycker om barn jag får möjligheten att lära känna och givetvis är det med stor spänning och förväntan som jag ser fram emot det barn vi ska få. Men barn generellt intresserar mig inte supermycket.

Förlossningsbiten känns som ett nödvändigt ont. Miraklet i sig ligger för mig mer i att lära känna en ny liten människa som vi skapat ihop. Det är få tillfällen i livet då man så tydligt vet att livet kommer förändras så totalt från ena dagen till den andra som just det här. All annan utveckling sker ju annars gradvis. 

En evighet

Det känns ibland som om jag varit gravid hur länge som helst. Det har ju inte gått en endaste dag sen jag t o m trodde mig känna av hur det högg till lite i äggproduktionsmodulen, då ägget troligen fäste, som jag inte har tänkt någon form av tanke kring graviditeten. Alla krämporna har ändå gjort den så påtaglig och svår att glömma bort. Det svåra är ändå att tänka sig sen att det ska komma ut en levande liten varelse, som är släkt med mig och med Kärleken. Och som även om det är en direkt produkt av oss två, kommer bli sin egen lilla person.

Och jag fascineras så enormt över lugnet. T o m sånt som är en rätt påtaglig risk, dvs att jag tuppar av väl på sjukhuset (det har hänt pga blodtrycksfall, inte så mycket pga rädsla) gör mig inte alltför orolig. Om det är någonstans man ska tuppa av är det väl i närheten av vårdpersonal.

Jag var nära att tuppa av idag, jag har märkt av rätt lågt blodtryck och yrsel de senaste veckorna och svårigheten nu är att jag har svårt att snabbt sätta huvudet mellan benen. För det är ju liksom en rejäl kalaskula i vägen.

Vem är du?

Lilla vän, som rätt försynt buffar runt och ibland lyckas få in en välplacerad spark i ena ljumsken så att mor din undrar om det är reflexkontroll på gång. Hela benet spritter ju till. Men du är ändå rätt snäll, som inte ger mig njursparkar, och du sover rätt bra nattetid. Kanske gillar du att vila lika mycket som mor din, även om jag inser rent intellektuellt att det kan vara att hoppas för mycket.

Och vet du vad, det spelar inte det minsta roll om du är liten eller stor, har en snopp eller en snippa, bara du kommer snart så vi får en chans att börja lära känna dig även på utsidan också.

UFO:t

I väldigt många olika sammanhang, där det av någon anledning diskuteras "hur kvinnor funkar" kontra "hur män funkar", så har jag under hela min uppväxt känt mig som ett UFO. När kvinnor fnissat igenkännande och himlat med ögonen över något som män "gör" har jag likt en person med svårighet att läsa av sociala koder alltför ofta förhållit mig oförstående inför allt det där som bara ska ingå i kvinnorollen (enligt vissa).

Det har förekommit i skolan, där tjejer automatiskt skulle skrika hysteriskt över allt från spottloskande grabbar till dissekeringsmomenten i biologin. Det har förekommit i arbetslivet, där ett antal fikaraster har ägnats åt att beklaga sig över dålig jämställdhet i hemmet. Det är nu väldigt aktuellt även i föräldrautbildningssammanhang. När de andra mammorna pratar målbild och fluff, så ser jag sanningen (utifrån mitt perspektiv) krasst i vitögat: Det kommer nog kännas som att man blivit överkörd av en truck efter förlossningen, men det är samtidigt något man måste igenom. Jag föredrar att skala av fluffet, se det läskiga i vitögat och jag kommer förbanna den barnmorska som försöker dalta med mig. 

Jag är nog inte tuffare än någon annan, jag har mina rädslor och nojor, men aldrig någonsin har jag sett dem som ett kit som ingår i att vara kvinna. Det är mer en del i kitet av att vara...jag. Även om det rätt ofta gör mig till ett UFO i de sammanhang där "normen" styr.

Det där med smärta

Innan jag blev gravid kunde jag få spänningshuvudvärk, en rätt klassisk sådan med spänningar i nacke, axlar och över panna och tinningar. Dessutom hade jag rätt jobbigt mensvärk.

Den här graviditeten har lärt mig mer om olika sorters smärta, hur jag själv hanterar det och hur många olika sorters smärttillstånd som kan uppstå i en och samma kropp. Det krampar, sliter, spänner, drar, molar och hugger. Och även om det kan vara jobbigt mellan varven fascinerar det mig, vilka olika uttryck ett och samma begrepp kan ta sig. Att ha ont kan beskrivas på så många olika sätt och det är väl det som gör det extra svårt att försöka beskriva hur det känns att föda barn för någon som inte själv varit igenom det, och inte ens då är det säkert att upplevelsen är densamma.

Min smärttröskel är väl relativt hög ändå, men det beror också lite på vilken del av kroppen som är drabbad och hur länge det gör ont. När det krampar, eller håller sig länge så att jag blir nere rent mentalt, ja då blir jag extremt ynklig. Medan spänningshuvudvärk kan vara tröttsamt, men jag vet bättre hur jag verkligen ska bli av med det.

Vi får se där vid förlossningen, hur min icke-medicinska linje kommer funka. Jag vill prova TENS, varma bad och lustgas. Men väl där kanske jag kommer avgrundsvråla: ALLA DROGER SOM FINNS TACK!

Fosterrörelser

Min graviditet har nog varit av det högst normala slaget. Illamående, som i och för sig däckade mig rätt rejält från vecka 6 till ca v 14, men sen försvann det. Sen har klassiker som foglossning, nästäppa, halsbränna, huvudvärk, trötthet varit vanligt förekommande. Men eftersom det ändå mest varit fråga om fysiska åkommor, som är vanliga har det inte oroat mig nämnvärt egentligen. Det var lite jobbigt under en period att jag så fort ökade i vikt mellan v 2 t o m v 19-20. Det har planat ut lite nu, men då kom klyschiga kommentarer såsom: Det är väl dags snart? Är du säker på att det inte är tvillingar? Oj, vad stor du blivit redan! Eftersom jag ändå varit rätt stolt över min kula, har det inte gjort mig särskilt mycket.

Men. Det som faktiskt oroat mig den senaste tiden, som fått mig att känna graviditetens första riktigt jobbiga känslor är det här med hur och när bebis rör sig i magen. Till saken hör att jag känner till 2 personer i min relativa närhet som förlorat sina bebisar rätt sent och det har fått mig att hålla lite extra koll. Bebis är. och har varit sen jag kände de första rörelserna, en rätt så lugn krabat. Det är mjuka, svepande buffar och rörelser, några få distinkta sparkar.  Men inte de där "sparkarna" som det oftast talas om. Givetvis har jag börjat inse att det är högst normalt att känna olika rörelser, det vore väl underligt om bebis bara sparkade. Men den här veckan har det känts som om rörelserna varit färre. Eller, så har jag tänkt lite för mycket på dem och så har det blivit en...nojja?

Nu tror jag inte att det är någon fara. I måndags fick vi höra hjärtljud. Idag följer rörelserna ungefär samma tider som innan. Det kommer går bra, det är ändå min inställning. Såklart.

B.I - Before Internet

Ja, vad gjorde gravida innan de kunde googla det mesta som föll dem in att undra över? I mitt fall tror jag faktiskt att jag avlastar min barnmorska rätt rejält eftersom jag kan ställa frågor och få svar direkt. Givetvis behövs ju källkritik och en viss...förståelse för hur mycket som skrivs i affekt i forum, debatter som förs inom ämnen som är extremt känsliga för många: amning, sömnmetoder, uppfostran. Dessutom finns det väldigt många sidor och forum som har kommersiella intressen i bakgrunden.

Men jag tillhör nog ändå den kategorin som blir lugnare av att få bekräftelse på att de flesta krämpor som dykt upp under graviditetens gång är högs ordinära och normala. Sen inbillar jag mig att något med själva graviditeten gjort mig lugnare rent psykiskt. Det har liksom infunnit sig en mer utpräglad "det ordnar sig"-attityd som var svår att tänka sig in i när jag nojjade som mest över hela barn-grejen. Det är skönt att sambon och jag har samma åsikter om de viktigaste sakerna och vår strategi är att försöka vara hemma en lite längre period tillsammans första veckorna, utöver de 10 dagarna som fadern kan ta ut efter förlossningen. Vi får tillsammans lära känna den nya lilla människan som totalt kommer vända upp och ner på våra liv.

Boar?

Okej. Det är svårt att veta vad som är en del av min personlighet och vad som är en del av det där som en del kallar för boa-in-sig-perioden som en del hävdar att gravida hamnar i framåt slutet av graviditeten. Jag kan ju få ryck då jag vill testa att göra saker från scratch, fylla frysen och allt sånt där, även när jag är "normal". Det hänger oftast ihop med egna funderingar kring vad det är man stoppar i sig egentligen och en rejäl dos fundering över tillsatser och ekologiskt ätande.

Men lite inbillar jag mig att mitt storkokande lite blir i kubik just nu. Ett visst hormonpåslag, och även en slags allmän acceptans att bete sig såhär. Jag är ju i grunden en samlare, det förstärks väl bara nu. Oavsett, så är det rätt skönt att rätt analogt stå och peta i en gryta och känna tillfredställelsen att fylla frysen med hemlagad mat snarare än helfabrikat.

Vinkling av en forskningsrapport

Det är självklart nödvändigt med forskning på hur vi påverkas av olika medicinska preparat, särskilt när det gäller graviditet och utvecklingen av en ny liten människa där det är svårt att backa bandet om något skulle gå snett. I går hörde jag på TV om en ny forskningsrapport, den mest omfattande som gjorts gällande SSRI-preparat (antidepressiva) och gravida på just nordiska kvinnor.

Jag tackar och tar emot, även om det givetvis är svårt att låta bli att känna en viss skuld och oro i att jag är en av dem kvinnor som ätit SSRI under min graviditet. Detta dock i samråd med psykolog, barnmorska och läkare. Och med ett mål att faktiskt vara medicinfri i god tid innan förlossningen. Jag har trappat ner, i lagom takt, från 100 mg till 25 mg och hoppas kunna sluta helt när jag går in i vecka 31. Forskningsrapporten bekräftar egentligen det sjukvården vetat sen flera år, det finns en ökad risk för en viss typ av lungbesvär i samband med intag av SSRI under graviditet.

Men så släpps pressmeddelandet, många nyhetskanaler nappar och genast börjar en varierande grad av sensationslysten rubriksättning. Och i vissa fall lyser det igenom att det är JÄTTEFARLIGT att äta medicin under sin graviditet, i flera av nyhetsrapporteringarna försvinner disclaimern: Fast det är betydligt större risk med en obehandlad svår depression hos modern än att äta medicinen.  Bedömningen att sätta in medicin måste göras från fall till fall.

Värst är nog rubriksättningen: Ökad risk för barns död om mamma tagit SSRI-preparat under graviditeten. 

Läser man den ursprungliga rapporten kommer det fram att det är en ökad risk för lungbesvär av typen persisterande pulmonell hypertension för den nyfödda bebisen. Dvs en risk som annars är 1-2 per 1000 födda barn, är 3 per 1000 födda barn om modern ätit SSRI. Av dem finns det sen en risk på 15% att barnet avlider av denna åkomma. I studien har inget av de barn till mödrar som ätit SSRI och fått lungbesvären avlidit.

Givetvis ska inte medicineringen ske slentrianmässigt, utan uppföljning, möjlighet till samtalskontakt etc. Men det ska aldrig någonsin vara modern som skuldbeläggs, för skuld, skam och känsla av värdelöshet, ja det är redan från början en sån enorm del av depressionens karaktär att det inte behövs påtryckningar från folk som läser en notis i sin dagstidning och anser sig vara experter på något de inte har en endaste aning om. Bara det att en del "seriösa" nyhetsförmedlare fortfarande använder sig av begreppet lyckopiller får mig att återigen fundera över synen på SSRI och fördomarna om vad det egentligen innebär att äta antidepressiv medicin.

Hur påläst ska man vara?

Vid senaste besöket fick jag med mig hem en enkel mall för det som kallas för förlossningsbrev. Min barnmorska brukar ta upp det först vid nästa besök, men eftersom jag frågade lite om det fick jag med mig mallen hem redan nu.

Det är ju givet att googla. Och även jag, som använder internet som en kunskapsbank i många olika sammanhang börjar fundera över brevets innehåll och hur mycket jag själv bör ta reda på innan. Det här är ändå ett ärende där jag vill kunna lita på professionellt, yrkesutbildat folk. Eller är jag lite naiv i min tilltro att de som faktiskt jobbar inom vården gör så gott de kan, även om det ibland går att önska både det ena och det andra om de regler och system som styr och finansierar verksamheten?

Efter alla vändor med remisser som glömts bort, väntan och varierande kvalitet på läkarkontakter borde jag kanske vara rätt skeptisk, men jag kan inte direkt säga att det skapat något långvarigt trauma som gör det viktigt att få till ett riktigt bra förlossningsbrev. Rötägg finns ju inom alla yrkeskategorier. Kanske funkar det hela som en lugnande grej, att få skriva av sig inför något av det mest omvälvande, smärtsamma (för vissa) och mest utlämnande du utsätter dig för som kvinna? Jag kan förstå det, men hur mycket bör jag ta reda på innan, för att kunna ha önskemål om precis allt. Särskilt inom något jag aldrig gjort förut.

Kanske att jag skriver lite om min historik med panikångest. Att jag hellre blir peppad än daltad med. Att jag gärna vill vara uppe och röra på mig så mycket det går. Att jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Och förstås, det allra viktigaste, och det som ändå är självklart: Att alla i det där förlossningsrummet gör sitt bästa för att få ut en frisk bebis på ett säkert och bra sätt för både mor och barn.

Och där kanske jag hade de allra viktigaste grunderna i förlossingsbrevet.

I början var det mest blä.

De första 12 veckorna av graviditeten mådde jag verkligen pyton. Illamåendet var konstant och påminde väldigt mycket om måendet när jag hade som värst panikångest och depressionssymtom. Även om jag rent mentalt kunde förklara måendet den här gången med något roligt och bra, var det tufft under en period. Även om jag kunde resonera mig fram till att detta är väldigt naturliga kroppsliga symtom av graviditeten, inte ett återfall tillbaka i depressionen så var jag minst lika rädd för det som för den vanliga oron som nog många kvinnor känner under första trimestern. Det är ju då de flesta missfall sker, det är då så enormt mycket ska etableras, bildas och utvecklas. Eller bara avstanna och stötas bort av kroppen.

Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.

Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.

Medvetenheten

I min klass, som tyvärr följde med mig från årskurs 1 t o m årskurs 9 rådde redan från start en rätt så tydlig indelning. Flickor skulle bara leka med flickor, pojkar med pojkar, nåde den som bröt detta. Att jag började skolan med två pojkar som bästa vänner gav mig en outsider-roll från start och den försvann aldrig riktigt. Det fanns alltid andra saker att hacka på, när man redan hade dömts ut som suspekt.

Till saken hör, att de som dömde mig hårdast var tjejgänget i klassen. Och i det gänget var den gängse normen att klä sig i rosa och rött. Jag kallade dem med tiden för rosa gänget. Och där någonstans blev färgen rosa extremt laddad för mig, jag kan verkligen säga att jag avskyr färgen. Den symboliserar mitt eget utanförskap och eftersom den oftast laddas med värdeord som söt, flickigt, som jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med under min uppväxt.

Och så sitter jag då själv med en ny liten människa i magen, som jag gärna vill ska känna sig fri att välja vem hen vill vara. Men aldrig har just färger på småbarn varit så laddat som nu, det råder någon slags allmän rädsla att särskilt rosa ska vara närmast farligt. En liten pojke bli misshandlad på dagis pga sin favoritfärg rosa och viljan att få dansa balett, genusmedvetna försöker utesluta rosa helt för sina döttrar...

Hur gör man för att göra rätt? Jag tycker att det är rent ut sagt sorgligt att ett barn är bara ett barn i många affärers ögon den första månaden, sen delas de direkt upp i pojkar/flickor.

Valfrihetens gissel

När jag mådde som sämst orkade jag inte ens fatta de enklaste beslut. Och även om jag nu kommit förbi den rent akuta stressreaktionen på valfrihet i alla möjliga vardagliga situationer så kan jag fortfarande finna det oerhört förlamande. Det senaste gäller alla dessa val inför Bebis ankomst.

Det kretsar mycket kring konsumtion, vilken vagn är bäst, ska det vara bärsjal eller bärsele, men även funderingar kring uppfostran, strategi kring amning, rutiner, föräldraledighet. Det ska skrivas förlossningsbrev och jag inser att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det, eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Kommer jag bli totalt förlamad av smärtorna, kommer jag få panikångest?

Allra helst vill jag bara skjuta ifrån mig en del av valen, åtminstone ett tag till rent tidsmässigt. Dessutom önskar jag mig en bättre strategi för egen del. När jag känner att jag har bestämt mig, då ska jag stanna i det. Särskilt när det gäller konsumtionsbiten. Även om vi inte hittar absolut Bästa vagnen, Bästa skötbordslösningen, Bästa bärselen/bärsjalen så kommer det inte gå någon nöd på vår Bebis. Det blir bara lätt så, att ju mer man läser på, desto mer förvirring blir det.

Så det kan bli

Medicin, träning och terapi. Kombinationen ihop med vissa omprioriteringar, som oftast skett i samråd med en psykolog, har gjort mig panikångestfri igen. Och rätt så harmonisk och...glad.

Till saken hör att jag och Kärleken tog det där läskiga klivet som stressat mig och som varit en del av mina rädslor. Det där med barn. Barn har varit läskiga, jag har uppfattat mig som "dålig på barn".

Men.

Nu är jag gravid och många av mina rädslor inför det, har liksom lämnats kvar på avgångsstationen. I ett bagageförvaringsskåp. Gräsligt klyschigt, men det känns lite så. Med en viss road förvåning ser jag på mina nojor. Allt det där jag bävade för innan, har faktiskt inte slagit in. Istället har ett hyfsat lugn infunnit sig. En känsla av att "det ordnar sig", som jag faktiskt tror på själv också.