De första 12 veckorna av graviditeten mådde jag verkligen pyton. Illamåendet var konstant och påminde väldigt mycket om måendet när jag hade som värst panikångest och depressionssymtom. Även om jag rent mentalt kunde förklara måendet den här gången med något roligt och bra, var det tufft under en period. Även om jag kunde resonera mig fram till att detta är väldigt naturliga kroppsliga symtom av graviditeten, inte ett återfall tillbaka i depressionen så var jag minst lika rädd för det som för den vanliga oron som nog många kvinnor känner under första trimestern. Det är ju då de flesta missfall sker, det är då så enormt mycket ska etableras, bildas och utvecklas. Eller bara avstanna och stötas bort av kroppen.
Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.
Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar