Min graviditet har nog varit av det högst normala slaget. Illamående, som i och för sig däckade mig rätt rejält från vecka 6 till ca v 14, men sen försvann det. Sen har klassiker som foglossning, nästäppa, halsbränna, huvudvärk, trötthet varit vanligt förekommande. Men eftersom det ändå mest varit fråga om fysiska åkommor, som är vanliga har det inte oroat mig nämnvärt egentligen. Det var lite jobbigt under en period att jag så fort ökade i vikt mellan v 2 t o m v 19-20. Det har planat ut lite nu, men då kom klyschiga kommentarer såsom: Det är väl dags snart? Är du säker på att det inte är tvillingar? Oj, vad stor du blivit redan! Eftersom jag ändå varit rätt stolt över min kula, har det inte gjort mig särskilt mycket.
Men. Det som faktiskt oroat mig den senaste tiden, som fått mig att känna graviditetens första riktigt jobbiga känslor är det här med hur och när bebis rör sig i magen. Till saken hör att jag känner till 2 personer i min relativa närhet som förlorat sina bebisar rätt sent och det har fått mig att hålla lite extra koll. Bebis är. och har varit sen jag kände de första rörelserna, en rätt så lugn krabat. Det är mjuka, svepande buffar och rörelser, några få distinkta sparkar. Men inte de där "sparkarna" som det oftast talas om. Givetvis har jag börjat inse att det är högst normalt att känna olika rörelser, det vore väl underligt om bebis bara sparkade. Men den här veckan har det känts som om rörelserna varit färre. Eller, så har jag tänkt lite för mycket på dem och så har det blivit en...nojja?
Nu tror jag inte att det är någon fara. I måndags fick vi höra hjärtljud. Idag följer rörelserna ungefär samma tider som innan. Det kommer går bra, det är ändå min inställning. Såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar