I väldigt många olika sammanhang, där det av någon anledning diskuteras "hur kvinnor funkar" kontra "hur män funkar", så har jag under hela min uppväxt känt mig som ett UFO. När kvinnor fnissat igenkännande och himlat med ögonen över något som män "gör" har jag likt en person med svårighet att läsa av sociala koder alltför ofta förhållit mig oförstående inför allt det där som bara ska ingå i kvinnorollen (enligt vissa).
Det har förekommit i skolan, där tjejer automatiskt skulle skrika hysteriskt över allt från spottloskande grabbar till dissekeringsmomenten i biologin. Det har förekommit i arbetslivet, där ett antal fikaraster har ägnats åt att beklaga sig över dålig jämställdhet i hemmet. Det är nu väldigt aktuellt även i föräldrautbildningssammanhang. När de andra mammorna pratar målbild och fluff, så ser jag sanningen (utifrån mitt perspektiv) krasst i vitögat: Det kommer nog kännas som att man blivit överkörd av en truck efter förlossningen, men det är samtidigt något man måste igenom. Jag föredrar att skala av fluffet, se det läskiga i vitögat och jag kommer förbanna den barnmorska som försöker dalta med mig.
Jag är nog inte tuffare än någon annan, jag har mina rädslor och nojor, men aldrig någonsin har jag sett dem som ett kit som ingår i att vara kvinna. Det är mer en del i kitet av att vara...jag. Även om det rätt ofta gör mig till ett UFO i de sammanhang där "normen" styr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar