Sorg

Igår fick jag kontakta myndigheter för att ta reda på det jag anat i några veckor. Jag fick erkänna för en främling det som egentligen orsakar mest sorg. Att vår gren av släkten är ute i kylan. Persona non grata.

Min gammelmormor dog i somras. Ingen har känt sig manad att bemöda sig att meddela detta. Det kanske säger en del också om hur tät kontakt vi haft den senaste tiden. Men ändå.

Skatteverket gav mig information om dödsdag.
Graven fick jag söka mig fram till med hjälp av en hemsida.

Det avskalade, avhumaniserade i att ta reda på det, som en slags Lisbeth Salander. Det utgör själva kärnan i vår släkts bekymmer.

Vi tiger.
Vi pratar inte om det som är jobbigt.
Det är så lätt att stänga av folk från sin gemenskap.  Det är bara att sluta höra av sig. För vad finns egentligen kvar att prata om, när man ändå inte kan prata om det som är jobbigt, det som avviker från normen "normal". Är det konstigt att jag är så konflikträdd? Att jag tror att så fort någon höjer rösten, bara lite, lite, att det innebär undergång och hemskheter?

Och det där med försoning och förlåtelse i slutet av livet, den blir nästan aldrig som man tänkt sig. Att inte ens död kan nå in, skapa tillräckligt mycket medkänsla för att höra av sig till oss...Det är nog dags att stänga den dörren, släktgemenskapsdörren, som egentligen varit stängd bra länge nu.

Tråden

Den tappas ibland.
Det blir för mycket i huvudet samtidigt och jag börjar glömma saker. Trots alla mina system, så faller saker bort. Trots all teknik, så ja, jag är bara människa.

Jag glömmer matlådan hemma (ibland).
Jag glömmer att bilen ska in på service (en gång).
Jag missar möten jag ska vara med på på jobbet (en gång).

Det lustiga är, att i min hjärna trissar jag igång en hel orkester med skuld i olika volym. Istället för att fokusera på det jag faktiskt inte glömmer.

Jag kommer ihåg matlådan (oftast).
Jag är med på 9 möten av 10 på jobbet.
Jag bubblar av idéer inför nya jobbet.

Ibland måste jag bara inse att jag är den jag är, med en dos vims och en dos kreativitet. Och jag måste sluta vara så hård mot mig själv.

Strålande jul

Så länge man inte utsätter sig för julrushen i form av julklappshets och fåniga måsten så gillar jag jul. I år önskar jag mig bara en get och att få tända lite ljus och pyssla. Det behövs inte så mycket mer för min del för att jag ska få lite ro. Geten ska dock inte klämmas in i lägenheten, utan den är tänkt att en familj i Afrika ska ha bättre nytta av. Jag tänker mig att den ska heta Gustava.

Varje år, de senaste tio åren, utspelar sig dock alltid samma samtal. Det kommer ofelbart upp, gärna 3-4 ggr innan jul och 3-4 ggr efter jul. 

Jag:
- Det ska bli rätt skönt med jul. Bara slappa och äta god mat, inga måsten eller så.
Min mor:
- Det är så bra att jag inte har överfört min avsky inför allt vad jul heter, till er barn. Det är ju för väl, eftersom jag tycker julen är hemsk och har alltid tyckt det. Men jag har ju försökt skapa bra jular för er ändå när ni var små.
Jag:
- Ja...

Denna konversation får mig att känna mig en aning snuvad på konfekten. Barnet i mig minns jularna jag upplevt, men den vuxna lägger på det filter av hemskhet som alltid, varje år, ska avhandlas och det svärtar ner. Det skitar ner mitt lugn. Och det får mig nästan att skämmas över att jag inte också tycker att julen är en jobbig högtid. Men för mig är det den enda högtid vi faktiskt har kvar i min familj, det är den enda då vi faktiskt anstränger oss lite för att sammanstråla och hitta på något. Det är en slags sista utpost innan vi alla smiter iväg till vårt och skapar våra egna traditioner.

Påläggskalv

Det är underligt hur jag fungerar ibland. Många är stunderna då jag fått stanna upp och undra hur mina associationsbanor i tankarna ibland kan påverka mig så fysiskt i form av känslosvall och panikångest. Jag vill inte undvika världen för att slippa hamna i "fel" tankebanor, det skulle kännas väldigt tråkigt. Men ibland skulle det vara skönt att inte tänka så förbenat mycket. Hela tiden.

Idag bläddrade jag igenom DN och skummade som hastigast i deras jobbdel. En rubrik fastnade jag lite längre vid och det slutade med att jag läste hela annonsen om ett stort företag i Sverige som sökte en "påläggskalv". Det är med en rysning, men också ett uns av nyfikenhet som jag börjar fundera. Hur skulle det vara att vara en "påläggskalv?" Jag inser att jag är rätt fördomsfull, det kan jag erkänna.

Fan, det kommer bli ännu en übermensch som ska drillas in i en tuff företagskultur, det skulle vara nyttigt om det kom in någon lite mer kreativ och mänsklig. Och hoppas fler kvinnor börjar erövra den branschen. Och helt plötsligt får jag sån panik över hur det måste kännas att vara denna påläggskalv. Som om jag faktiskt satt där i styrelserummet och hade en mikrobstor chans att hamna just där. Mina associationer har inom loppet av några minuter gett mig "mitt liv som påläggskalv"-filmen som spelar upp i mitt huvud. (Och av någon anledning utspelar den sig på 30-talet med filmatiseringen av Kreuger-kraschen som poppar upp mitt i alltihopa.) Och jag inser att jag känner med varenda fiber i min kropp att det inte är något för mig.  Men ändå, är jag som flugan vid en sockerbit, jag kan inte låta bli att dras till den typen av annons. För någonstans, så verkar det vara en spännande värld, den där som kallas för Karriären med stort K. Tur att det finns en hel drös med filmer som behandlar ämnet, så slipper jag själv.

Så, ja, idag har jag INTE sökt jobbet som påläggskalv, vad har du INTE gjort idag?

Dags att skjuta hål på en myt!

Jag trodde väldigt länge att jag var immun mot den stora utmattningen, eftersom jag saknade en viktig komponent i min personlighet. Jag har alltid varit en ambitiös person, men jag är samtidigt oerhört lat. Faktiskt. Det låter lite bakvänt, men så är det. Jag har inget behov av att visa upp ett superstädat hem, med senaste, senaste inredningen, jag är urkass på att hålla ordning på mitt skrivbord på jobbet och jag får alltid leta efter mina nycklar, passerkort och annat. Jag har inte stenhård koll på allt och inom vissa områden rycker jag på axlarna och bryr mig inte särskilt mycket om det heller. Jag tenderar att inte se röran, åtminstone inte lika tidigt som många andra. Min tröskel är betydligt högre och jag har inte alls i mig det här att "plocka-undan-först-sen-slappa".

Och det har gjort att jag väldigt länge har kunnat köra på, eftersom jag ändå inte är en perfektionist. Då kan inte alla ambitioner och strävanden vara särskilt farliga, för jag är ju i grunden en lat person. När jag läst om vad som kännetecknar en "prestationsprinessa" så matchar ju bara 6 av 10 personlighetsdrag och då gäller det ju inte mig.

Men det är en myt. Åtminstone för min del.  

Den myten går hand i hand med "men så länge jag har roligt kan det väl inte vara någon fara"-myten som jag kommer avhandla någon annan dag.