Sorg

Igår fick jag kontakta myndigheter för att ta reda på det jag anat i några veckor. Jag fick erkänna för en främling det som egentligen orsakar mest sorg. Att vår gren av släkten är ute i kylan. Persona non grata.

Min gammelmormor dog i somras. Ingen har känt sig manad att bemöda sig att meddela detta. Det kanske säger en del också om hur tät kontakt vi haft den senaste tiden. Men ändå.

Skatteverket gav mig information om dödsdag.
Graven fick jag söka mig fram till med hjälp av en hemsida.

Det avskalade, avhumaniserade i att ta reda på det, som en slags Lisbeth Salander. Det utgör själva kärnan i vår släkts bekymmer.

Vi tiger.
Vi pratar inte om det som är jobbigt.
Det är så lätt att stänga av folk från sin gemenskap.  Det är bara att sluta höra av sig. För vad finns egentligen kvar att prata om, när man ändå inte kan prata om det som är jobbigt, det som avviker från normen "normal". Är det konstigt att jag är så konflikträdd? Att jag tror att så fort någon höjer rösten, bara lite, lite, att det innebär undergång och hemskheter?

Och det där med försoning och förlåtelse i slutet av livet, den blir nästan aldrig som man tänkt sig. Att inte ens död kan nå in, skapa tillräckligt mycket medkänsla för att höra av sig till oss...Det är nog dags att stänga den dörren, släktgemenskapsdörren, som egentligen varit stängd bra länge nu.