Så länge man inte utsätter sig för julrushen i form av julklappshets och fåniga måsten så gillar jag jul. I år önskar jag mig bara en get och att få tända lite ljus och pyssla. Det behövs inte så mycket mer för min del för att jag ska få lite ro. Geten ska dock inte klämmas in i lägenheten, utan den är tänkt att en familj i Afrika ska ha bättre nytta av. Jag tänker mig att den ska heta Gustava.
Varje år, de senaste tio åren, utspelar sig dock alltid samma samtal. Det kommer ofelbart upp, gärna 3-4 ggr innan jul och 3-4 ggr efter jul.
Jag:
- Det ska bli rätt skönt med jul. Bara slappa och äta god mat, inga måsten eller så.
Min mor:
- Det är så bra att jag inte har överfört min avsky inför allt vad jul heter, till er barn. Det är ju för väl, eftersom jag tycker julen är hemsk och har alltid tyckt det. Men jag har ju försökt skapa bra jular för er ändå när ni var små.
Jag:
- Ja...
Denna konversation får mig att känna mig en aning snuvad på konfekten. Barnet i mig minns jularna jag upplevt, men den vuxna lägger på det filter av hemskhet som alltid, varje år, ska avhandlas och det svärtar ner. Det skitar ner mitt lugn. Och det får mig nästan att skämmas över att jag inte också tycker att julen är en jobbig högtid. Men för mig är det den enda högtid vi faktiskt har kvar i min familj, det är den enda då vi faktiskt anstränger oss lite för att sammanstråla och hitta på något. Det är en slags sista utpost innan vi alla smiter iväg till vårt och skapar våra egna traditioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar