Påläggskalv

Det är underligt hur jag fungerar ibland. Många är stunderna då jag fått stanna upp och undra hur mina associationsbanor i tankarna ibland kan påverka mig så fysiskt i form av känslosvall och panikångest. Jag vill inte undvika världen för att slippa hamna i "fel" tankebanor, det skulle kännas väldigt tråkigt. Men ibland skulle det vara skönt att inte tänka så förbenat mycket. Hela tiden.

Idag bläddrade jag igenom DN och skummade som hastigast i deras jobbdel. En rubrik fastnade jag lite längre vid och det slutade med att jag läste hela annonsen om ett stort företag i Sverige som sökte en "påläggskalv". Det är med en rysning, men också ett uns av nyfikenhet som jag börjar fundera. Hur skulle det vara att vara en "påläggskalv?" Jag inser att jag är rätt fördomsfull, det kan jag erkänna.

Fan, det kommer bli ännu en übermensch som ska drillas in i en tuff företagskultur, det skulle vara nyttigt om det kom in någon lite mer kreativ och mänsklig. Och hoppas fler kvinnor börjar erövra den branschen. Och helt plötsligt får jag sån panik över hur det måste kännas att vara denna påläggskalv. Som om jag faktiskt satt där i styrelserummet och hade en mikrobstor chans att hamna just där. Mina associationer har inom loppet av några minuter gett mig "mitt liv som påläggskalv"-filmen som spelar upp i mitt huvud. (Och av någon anledning utspelar den sig på 30-talet med filmatiseringen av Kreuger-kraschen som poppar upp mitt i alltihopa.) Och jag inser att jag känner med varenda fiber i min kropp att det inte är något för mig.  Men ändå, är jag som flugan vid en sockerbit, jag kan inte låta bli att dras till den typen av annons. För någonstans, så verkar det vara en spännande värld, den där som kallas för Karriären med stort K. Tur att det finns en hel drös med filmer som behandlar ämnet, så slipper jag själv.

Så, ja, idag har jag INTE sökt jobbet som påläggskalv, vad har du INTE gjort idag?