Två uttjatade mantran

I relation till andra är jag en lättviktare vad gäller genus. Men det finns vissa saker som ändå är viktiga för mig och som jag kommer fortsätta strida för, oavsett.

Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten. 

Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"

Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.  

Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?

Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).

Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.

Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.

Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.

Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.