En god dotter

Att vara anhörig till någon med kronisk sjukdom(ar) är inte helt lätt alla gånger. Icke att förringa den sjukas plågor, men det är svårt att hela tiden vara kontinuerligt lyhörd och empatisk. Jag är bara människa och faller ibland in i "men skärp dig"-fällan. Det är svårt att veta hur man upprätthåller och om och om igen bevisar att förståelsen finns för att livet inte riktigt kan fortgå som vanligt för den som är sjuk.

Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre. 

Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.

Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:

- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!

Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.

Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!