men inte jag. Som väntat när vi fick se förlossningsfilmen på föräldrautbildningen. Gången innan hade barnmorskan förberett oss på att det kunde bli känslosamt och att det var helt okej att böla. Men jag fortsätter min nyfikna, rationella och krassa syn på det hela. Jag kan reflektera över hur jag tror mig vilja bli behandlad under förlossningen, vad som kommer bli jobbigt, men någonstans saknas det där euforiskt lyckliga i att se någon annan föda fram ett barn. Det ÄR häftigt och fantastiskt med människans förmåga till reproduktion, men på något sätt blir jag kanske alltför naturvetenskaplig och känslokall inför själva mirakel-biten. Ungefär som det här med min inställning till barn: Jag är ingen barn-människa, men tycker om barn jag får möjligheten att lära känna och givetvis är det med stor spänning och förväntan som jag ser fram emot det barn vi ska få. Men barn generellt intresserar mig inte supermycket.
Förlossningsbiten känns som ett nödvändigt ont. Miraklet i sig ligger för mig mer i att lära känna en ny liten människa som vi skapat ihop. Det är få tillfällen i livet då man så tydligt vet att livet kommer förändras så totalt från ena dagen till den andra som just det här. All annan utveckling sker ju annars gradvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar