Sömnen spårade ur totalt någon gång i vintras och det gick fort att rasa ner i panikångest och depressionstänk. Lite sjukdomar av det mer fysiska slaget blev det sista som gjorde att jag ringde vårdcentralen och som en följd av detta började jag medicinera igen. Jag fick stränga order om att sluta amma också och det var en sorg på sätt och vis - men jag kände att principen jag satt upp "1 år BÖR du amma" var ännu en princip jag fått kasta överbord när verkligheten satt käppar i hjulet. Jag inbillar mig att jag blivit bättre ändå på att foga mig inför saker som andra säger åt mig att släppa - för hur det än var så gick det inte att sova vettigt och då lydde jag.
Och det blev bättre - eller okej, i vanlig ordning vid insättning av anti-depressiva så blev det först sämre, men efter de första jobbiga sex veckorna blev det märkbart en skillnad. Jag hade nog kört serotonin-nivåerna i botten - igen. Och även om Mirtazapinet ger mig abnorm hunger så har det varit värt sömnen. Att få sova. Att inte vakna med panikångest klockan 4 på morgonen och inte kunna somna om.
Och sen jag skrev sist har mycket hänt - och fler inlägg kommer framöver, för jag behöver skriva av mig igen känner jag. Det är ju det jag har den här bloggen till. Den ska vara kravlös. En slags dagbok och försök att bringa ordning på tankarna när de svämmar över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar