I min familj talar vi inte direkt med den det gäller när vi stör oss på något. Vi pratar med någon annan familjemedlem istället - försöker fiska sympatier och för att avreagera sig. Det är inte särskilt konstruktivt eftersom det bäddar för missförstånd och på sätt och vis gör det att vi glider ifrån varandra - vi lär inte känna varandra nu när vi barn är vuxna. Inom ett decennium till kommer jag faktiskt ha bott lika länge utanför mitt föräldrahem som i det. Och det är klart att det formar mig. Att vara färdigstöpt som människa vid 19 är ju inte riktigt realistiskt och vore rätt trist. Utveckling ska ju vara något bra!
Mina föräldrar har en tolkning av mina handlingar som om jag fortfarande vore tonåring - och det har sårat mig mer än en gång att de inte känner mig bättre, att de inte kan tänka "ja men hon är ju faktiskt 30+ nu, då borde hon ju kunna hantera det här". Istället ska mitt handlande ifrågasättas utifrån en måttstock som jag inte känner mig bekväm med. Oftast antyds den bara - för att säga saker rakt ut till den det gäller - det är big no, no. Jag försöker ibland lyfta på locket och dra det ur dem - men det är jobbigt varenda gång. Lite som att dra ut en tand. Jag gör det inte varje gång - och oftast är det bäst att ta det med min far. Det jag försöker förmedla lite då och då är just att ofta få ha en rätt absurd diskussion kring "Såhär ÄR du", där jag ändå försöker hävda expertisen kring att vara just jag. Att jag måste få ha utrymmet att säga: Det stämmer faktiskt inte. Och få ha rätt i det.
Jag försöker jobba väldigt mycket med acceptans - och tycker mig ändå ha accepterat att mina föräldrar är som de är. De gör så gott de kan. Varför kan inte de då acceptera mig och mina handlingar, som en del av mig. Det kanske inte alltid är "rätt" väg att gå. Men det är min väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar