The ADD in me

Det brukar vara ett stående skämt. Min kaos-sida. Mitt dagliga letande efter nycklar och/eller passerkort. Men också min oförmåga att hantera alla dessa blanketter som livet ändå medför - trots digitalisering. Ibland undrar jag hur det hade gått för mig utan internetbank. Min första tid som nyutflugen från föräldrahemmet innebar oöppnade fönsterkuvert, förseningsavgifter och inkassokrav - inte många, men ändå en del. Det är som med många andra saker något jag lätt lägger någon annanstans och lägligt nog glöms det då bort. Jag skjuter det ifrån mig.

Sen är jag en projektperson. Jag drar igång saker, men jag är rätt dålig på att fullfölja. I min pyssellåda ligger dussinet med halvfärdiga julkort, udda mormorsrutor, en halv, stickad strumpa och start-kit till decoupage. Jag glömmer. Hittar något annat som är ännu roligare. Ibland händer det att jag slutför också - ungefär hälften av allt jag påbörjar slutförs. Jag har även blivit bättre på att slutföra saker. 

Så när min psykolog lade fram två stycken screening-test på ett av mina besök i våras var det vissa av frågorna som träffade rakt på målet. Det fanns frågor om nycklar, räkningar, blanketter, mitt ensamhetsbehov och även andra saker träffade rätt. Särskilt de avsnitt som handlade om ADD (ADHD utan hyperaktiviteten). ADD-tjejer är svårast att fånga upp sa psykologen. De är bra på att dölja sin kaos-sida i den rådande duktighetskultur som de fostras in i. De lär sig att dölja kaoset noga, noga och att skämmas över det. Det blir något fult - något som inte syns vid första anblicken. Och det kändes så väldigt mycket...jag.

Men - ihop med psykologen konstaterade vi att vissa bitar föll på plats men att jag behöver jobba mer med att acceptera den jag är och inte bara se mina misslyckanden. Jag har en kaos-sida ihop med en drös andra sidor som tillsammans ändå skapar den jag är. Att jag fick höga poäng i ett ADD-test säger en del, men det är inte hela jag och så länge det inte skapar stora problem i mitt liv är det inget jag känner behov av att utreda ytterligare. För nästa steg skulle i så fall behöva involvera mina föräldrar och det är det inte värt. Det räckte med att få bekräftelse på att vissa av mina personlighetsdrag delas av andra, att jag inte är ensam.