Skammen

När jag var yngre sa jag alltid att "jag tänker inte för mycket, jag har ett rörligt intellekt". Jag är beredd att revidera den saken en aning. För tankarna som rusar och far i skallen, varje dag, är så enormt impregnerade med det dåliga samvete jag drabbas av nästan dagligen. Det finns alltid något att känna dåligt samvete inför, och även om jag kan driva med den sidan hos mig genom att säga: "Ja men det är lugnt, vi kan säga att det är mitt fel" så är det en grundton i alla tankar som lätt tar ner glädje till ett nedtonat jantelagstänk.

Det hänger väl ihop med den där berömda självkänslan.

Jag skäms över följande saker, jag tänker inte ens säga att de är fåniga, för det är i sig att skämmas. Ibland är det också som de berömda spökena, tar man ut dem i ljuset, uttalar tankarna högt och synar dem i sömmarna så är det förhoppningsvis enklare att avfärda dem och kanske t o m skratta åt dem efter ett tag.

- Jag skäms över att jag föredrar en bra tv-serie än det som allmänt kallas för "finkultur" såsom teater och annat
- Jag skäms över det faktum att jag kommer på mig att bli grymt avundsjuk över tjejer som lyckas
- Jag skäms över att jag inte är sådär jättejätteintresserad av att resa. Det "borde" man ju tycka om. "Alla andra" reser ju. Jag gör det gärna, men inte i den omfattning som alla andra.
- Jag skäms över att jag är en sån hycklare när det gäller mitt miljöengagemang. Jag är medlem i Naturskyddsföreningen men kör alldeles för mycket bil, gillar långa, varma bad och är alldeles för mycket i konsumtionssamhällets klor
- Jag skäms över att inte lära mig av folk i min närhet och min egen livserfarenhet när det gäller att ta på mig alldeles för mycket i min yrkesroll
- Jag skäms över att "gå igång" på alltför många roliga projekt, när jag ändå inte slutför alla

Duktighet och skam går hand i hand. I alla fall för mig.