I början var det mest blä.

De första 12 veckorna av graviditeten mådde jag verkligen pyton. Illamåendet var konstant och påminde väldigt mycket om måendet när jag hade som värst panikångest och depressionssymtom. Även om jag rent mentalt kunde förklara måendet den här gången med något roligt och bra, var det tufft under en period. Även om jag kunde resonera mig fram till att detta är väldigt naturliga kroppsliga symtom av graviditeten, inte ett återfall tillbaka i depressionen så var jag minst lika rädd för det som för den vanliga oron som nog många kvinnor känner under första trimestern. Det är ju då de flesta missfall sker, det är då så enormt mycket ska etableras, bildas och utvecklas. Eller bara avstanna och stötas bort av kroppen.

Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.

Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.

Medvetenheten

I min klass, som tyvärr följde med mig från årskurs 1 t o m årskurs 9 rådde redan från start en rätt så tydlig indelning. Flickor skulle bara leka med flickor, pojkar med pojkar, nåde den som bröt detta. Att jag började skolan med två pojkar som bästa vänner gav mig en outsider-roll från start och den försvann aldrig riktigt. Det fanns alltid andra saker att hacka på, när man redan hade dömts ut som suspekt.

Till saken hör, att de som dömde mig hårdast var tjejgänget i klassen. Och i det gänget var den gängse normen att klä sig i rosa och rött. Jag kallade dem med tiden för rosa gänget. Och där någonstans blev färgen rosa extremt laddad för mig, jag kan verkligen säga att jag avskyr färgen. Den symboliserar mitt eget utanförskap och eftersom den oftast laddas med värdeord som söt, flickigt, som jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med under min uppväxt.

Och så sitter jag då själv med en ny liten människa i magen, som jag gärna vill ska känna sig fri att välja vem hen vill vara. Men aldrig har just färger på småbarn varit så laddat som nu, det råder någon slags allmän rädsla att särskilt rosa ska vara närmast farligt. En liten pojke bli misshandlad på dagis pga sin favoritfärg rosa och viljan att få dansa balett, genusmedvetna försöker utesluta rosa helt för sina döttrar...

Hur gör man för att göra rätt? Jag tycker att det är rent ut sagt sorgligt att ett barn är bara ett barn i många affärers ögon den första månaden, sen delas de direkt upp i pojkar/flickor.

Valfrihetens gissel

När jag mådde som sämst orkade jag inte ens fatta de enklaste beslut. Och även om jag nu kommit förbi den rent akuta stressreaktionen på valfrihet i alla möjliga vardagliga situationer så kan jag fortfarande finna det oerhört förlamande. Det senaste gäller alla dessa val inför Bebis ankomst.

Det kretsar mycket kring konsumtion, vilken vagn är bäst, ska det vara bärsjal eller bärsele, men även funderingar kring uppfostran, strategi kring amning, rutiner, föräldraledighet. Det ska skrivas förlossningsbrev och jag inser att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det, eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Kommer jag bli totalt förlamad av smärtorna, kommer jag få panikångest?

Allra helst vill jag bara skjuta ifrån mig en del av valen, åtminstone ett tag till rent tidsmässigt. Dessutom önskar jag mig en bättre strategi för egen del. När jag känner att jag har bestämt mig, då ska jag stanna i det. Särskilt när det gäller konsumtionsbiten. Även om vi inte hittar absolut Bästa vagnen, Bästa skötbordslösningen, Bästa bärselen/bärsjalen så kommer det inte gå någon nöd på vår Bebis. Det blir bara lätt så, att ju mer man läser på, desto mer förvirring blir det.

Så det kan bli

Medicin, träning och terapi. Kombinationen ihop med vissa omprioriteringar, som oftast skett i samråd med en psykolog, har gjort mig panikångestfri igen. Och rätt så harmonisk och...glad.

Till saken hör att jag och Kärleken tog det där läskiga klivet som stressat mig och som varit en del av mina rädslor. Det där med barn. Barn har varit läskiga, jag har uppfattat mig som "dålig på barn".

Men.

Nu är jag gravid och många av mina rädslor inför det, har liksom lämnats kvar på avgångsstationen. I ett bagageförvaringsskåp. Gräsligt klyschigt, men det känns lite så. Med en viss road förvåning ser jag på mina nojor. Allt det där jag bävade för innan, har faktiskt inte slagit in. Istället har ett hyfsat lugn infunnit sig. En känsla av att "det ordnar sig", som jag faktiskt tror på själv också.

Rävgift ur kroppen

Det har varit rätt så dött här på bloggen. Det har främst varit ett tecken på att jag har mått bättre, och jag trivs bra med min nuvarande psykologkontakt. Han är relativt rak i sitt sätt, och jag behöver det. Lull och gull är inte för mig, jag behöver någon som ser på mina funderingar med ett rakt och realistiskt sätt. Givetvis med en professionell touch, men ändå ger han mig möjligheten att själv få inse hur vissa funderingar faktiskt inte är så...sjuka, som jag länge trott. Att jag är en kreativ människa och i det ingår ett rörligt intellekt.

På eget bevåg har jag nu slutat med rävgiftet Mirtazapin. Ack så bra jag somnade av det, men ock ock sickna sjuka mardrömmar jag hade. Dessutom kunde jag lätt sova 11-13 h utan att för den delen känna mig riktigt utvilad.

Att sluta var ett bra beslut, men under sex veckors tid i månadsskiftet april/maj mådde jag verkligen...skit. Det var som att kastas tillbaka flera hundra steg i utvecklingen. Kallsvettningar, yrsel, ångest, overklighetskänslor...

Men så en dag, verkligen från ena dagen till den andra så försvann alla symptomen. Och även om jag får bakslag, så är det inte alls av den karaktär som då.

Jag känner mig faktiskt rätt så stolt, även om det kanske är vanskligt att göra saker utan att rådfråga någon annan än Dr Google.

Kärlek.

En varm hand i min. "Så att du inte halkar på det hala där framme"

Det är i de små gesterna som jag får det bekräftat. Att det är vi två, som är vi.

Jomensåatte...

Jag skyller på någon slags övermod. I fem dagar hade jag bra dagar, fem på raken. Definitionen av en bra dag innebär att allt klaffar. Jag kommer upp på morgonen, jag är inte übertrött på jobbet, jag kommer iväg på min träning och jag orkar laga mat och umgås med sambon. Det kanske inte är så höga krav, egentligen, men mycket vill ha mer.

Fem dagar, innebar att jag också tyckte att jag var redo att sluta med en av de mediciner jag äter. Den som gjort att jag gått upp rätt mycket i vikt. Den som gett mig ett extremt sötsug och sug efter kolhydrater och fet mat. Det har aldrig varit jag, det här att få såna extrema munchies. Och medicinen är en väldokumenterad bov i dramat.

Och av någon anledning så har jag svårt att tycka om mitt nya, lite mulligare jag. Särskilt när det i min ålder väldigt ofta följs av en irriterande svans av nyfikna som undrar om det inte är gravidkilon ändå. Jag vill bara börja böla och säga som det är: Nej, jag är inte med barn. Jag är med MAT!

Mitt sluta-med-medicinenförsök sket sig big time. Så nu är jag tillbaka på den igen, med börja från början vad gäller biverkningar och...ökad aptit. Det är nog i och för sig sant som en klok vårdkontakt sa: Om du nu ska sluta med en medicin, så kanske det inte är så bra att göra det i mörkaste vintern, då trötthet och sötsug är en rätt vanlig företeelse bland oss i Norden.

Så jag försöker förlika mig med mitt nya, något mulligare jag och se det som att det är för en god sak. Inte en godsak.