En evighet

Det känns ibland som om jag varit gravid hur länge som helst. Det har ju inte gått en endaste dag sen jag t o m trodde mig känna av hur det högg till lite i äggproduktionsmodulen, då ägget troligen fäste, som jag inte har tänkt någon form av tanke kring graviditeten. Alla krämporna har ändå gjort den så påtaglig och svår att glömma bort. Det svåra är ändå att tänka sig sen att det ska komma ut en levande liten varelse, som är släkt med mig och med Kärleken. Och som även om det är en direkt produkt av oss två, kommer bli sin egen lilla person.

Och jag fascineras så enormt över lugnet. T o m sånt som är en rätt påtaglig risk, dvs att jag tuppar av väl på sjukhuset (det har hänt pga blodtrycksfall, inte så mycket pga rädsla) gör mig inte alltför orolig. Om det är någonstans man ska tuppa av är det väl i närheten av vårdpersonal.

Jag var nära att tuppa av idag, jag har märkt av rätt lågt blodtryck och yrsel de senaste veckorna och svårigheten nu är att jag har svårt att snabbt sätta huvudet mellan benen. För det är ju liksom en rejäl kalaskula i vägen.

Vem är du?

Lilla vän, som rätt försynt buffar runt och ibland lyckas få in en välplacerad spark i ena ljumsken så att mor din undrar om det är reflexkontroll på gång. Hela benet spritter ju till. Men du är ändå rätt snäll, som inte ger mig njursparkar, och du sover rätt bra nattetid. Kanske gillar du att vila lika mycket som mor din, även om jag inser rent intellektuellt att det kan vara att hoppas för mycket.

Och vet du vad, det spelar inte det minsta roll om du är liten eller stor, har en snopp eller en snippa, bara du kommer snart så vi får en chans att börja lära känna dig även på utsidan också.

UFO:t

I väldigt många olika sammanhang, där det av någon anledning diskuteras "hur kvinnor funkar" kontra "hur män funkar", så har jag under hela min uppväxt känt mig som ett UFO. När kvinnor fnissat igenkännande och himlat med ögonen över något som män "gör" har jag likt en person med svårighet att läsa av sociala koder alltför ofta förhållit mig oförstående inför allt det där som bara ska ingå i kvinnorollen (enligt vissa).

Det har förekommit i skolan, där tjejer automatiskt skulle skrika hysteriskt över allt från spottloskande grabbar till dissekeringsmomenten i biologin. Det har förekommit i arbetslivet, där ett antal fikaraster har ägnats åt att beklaga sig över dålig jämställdhet i hemmet. Det är nu väldigt aktuellt även i föräldrautbildningssammanhang. När de andra mammorna pratar målbild och fluff, så ser jag sanningen (utifrån mitt perspektiv) krasst i vitögat: Det kommer nog kännas som att man blivit överkörd av en truck efter förlossningen, men det är samtidigt något man måste igenom. Jag föredrar att skala av fluffet, se det läskiga i vitögat och jag kommer förbanna den barnmorska som försöker dalta med mig. 

Jag är nog inte tuffare än någon annan, jag har mina rädslor och nojor, men aldrig någonsin har jag sett dem som ett kit som ingår i att vara kvinna. Det är mer en del i kitet av att vara...jag. Även om det rätt ofta gör mig till ett UFO i de sammanhang där "normen" styr.

Det där med smärta

Innan jag blev gravid kunde jag få spänningshuvudvärk, en rätt klassisk sådan med spänningar i nacke, axlar och över panna och tinningar. Dessutom hade jag rätt jobbigt mensvärk.

Den här graviditeten har lärt mig mer om olika sorters smärta, hur jag själv hanterar det och hur många olika sorters smärttillstånd som kan uppstå i en och samma kropp. Det krampar, sliter, spänner, drar, molar och hugger. Och även om det kan vara jobbigt mellan varven fascinerar det mig, vilka olika uttryck ett och samma begrepp kan ta sig. Att ha ont kan beskrivas på så många olika sätt och det är väl det som gör det extra svårt att försöka beskriva hur det känns att föda barn för någon som inte själv varit igenom det, och inte ens då är det säkert att upplevelsen är densamma.

Min smärttröskel är väl relativt hög ändå, men det beror också lite på vilken del av kroppen som är drabbad och hur länge det gör ont. När det krampar, eller håller sig länge så att jag blir nere rent mentalt, ja då blir jag extremt ynklig. Medan spänningshuvudvärk kan vara tröttsamt, men jag vet bättre hur jag verkligen ska bli av med det.

Vi får se där vid förlossningen, hur min icke-medicinska linje kommer funka. Jag vill prova TENS, varma bad och lustgas. Men väl där kanske jag kommer avgrundsvråla: ALLA DROGER SOM FINNS TACK!

Fosterrörelser

Min graviditet har nog varit av det högst normala slaget. Illamående, som i och för sig däckade mig rätt rejält från vecka 6 till ca v 14, men sen försvann det. Sen har klassiker som foglossning, nästäppa, halsbränna, huvudvärk, trötthet varit vanligt förekommande. Men eftersom det ändå mest varit fråga om fysiska åkommor, som är vanliga har det inte oroat mig nämnvärt egentligen. Det var lite jobbigt under en period att jag så fort ökade i vikt mellan v 2 t o m v 19-20. Det har planat ut lite nu, men då kom klyschiga kommentarer såsom: Det är väl dags snart? Är du säker på att det inte är tvillingar? Oj, vad stor du blivit redan! Eftersom jag ändå varit rätt stolt över min kula, har det inte gjort mig särskilt mycket.

Men. Det som faktiskt oroat mig den senaste tiden, som fått mig att känna graviditetens första riktigt jobbiga känslor är det här med hur och när bebis rör sig i magen. Till saken hör att jag känner till 2 personer i min relativa närhet som förlorat sina bebisar rätt sent och det har fått mig att hålla lite extra koll. Bebis är. och har varit sen jag kände de första rörelserna, en rätt så lugn krabat. Det är mjuka, svepande buffar och rörelser, några få distinkta sparkar.  Men inte de där "sparkarna" som det oftast talas om. Givetvis har jag börjat inse att det är högst normalt att känna olika rörelser, det vore väl underligt om bebis bara sparkade. Men den här veckan har det känts som om rörelserna varit färre. Eller, så har jag tänkt lite för mycket på dem och så har det blivit en...nojja?

Nu tror jag inte att det är någon fara. I måndags fick vi höra hjärtljud. Idag följer rörelserna ungefär samma tider som innan. Det kommer går bra, det är ändå min inställning. Såklart.

B.I - Before Internet

Ja, vad gjorde gravida innan de kunde googla det mesta som föll dem in att undra över? I mitt fall tror jag faktiskt att jag avlastar min barnmorska rätt rejält eftersom jag kan ställa frågor och få svar direkt. Givetvis behövs ju källkritik och en viss...förståelse för hur mycket som skrivs i affekt i forum, debatter som förs inom ämnen som är extremt känsliga för många: amning, sömnmetoder, uppfostran. Dessutom finns det väldigt många sidor och forum som har kommersiella intressen i bakgrunden.

Men jag tillhör nog ändå den kategorin som blir lugnare av att få bekräftelse på att de flesta krämpor som dykt upp under graviditetens gång är högs ordinära och normala. Sen inbillar jag mig att något med själva graviditeten gjort mig lugnare rent psykiskt. Det har liksom infunnit sig en mer utpräglad "det ordnar sig"-attityd som var svår att tänka sig in i när jag nojjade som mest över hela barn-grejen. Det är skönt att sambon och jag har samma åsikter om de viktigaste sakerna och vår strategi är att försöka vara hemma en lite längre period tillsammans första veckorna, utöver de 10 dagarna som fadern kan ta ut efter förlossningen. Vi får tillsammans lära känna den nya lilla människan som totalt kommer vända upp och ner på våra liv.

Boar?

Okej. Det är svårt att veta vad som är en del av min personlighet och vad som är en del av det där som en del kallar för boa-in-sig-perioden som en del hävdar att gravida hamnar i framåt slutet av graviditeten. Jag kan ju få ryck då jag vill testa att göra saker från scratch, fylla frysen och allt sånt där, även när jag är "normal". Det hänger oftast ihop med egna funderingar kring vad det är man stoppar i sig egentligen och en rejäl dos fundering över tillsatser och ekologiskt ätande.

Men lite inbillar jag mig att mitt storkokande lite blir i kubik just nu. Ett visst hormonpåslag, och även en slags allmän acceptans att bete sig såhär. Jag är ju i grunden en samlare, det förstärks väl bara nu. Oavsett, så är det rätt skönt att rätt analogt stå och peta i en gryta och känna tillfredställelsen att fylla frysen med hemlagad mat snarare än helfabrikat.