Sömnen spårade ur totalt någon gång i vintras och det gick fort att rasa ner i panikångest och depressionstänk. Lite sjukdomar av det mer fysiska slaget blev det sista som gjorde att jag ringde vårdcentralen och som en följd av detta började jag medicinera igen. Jag fick stränga order om att sluta amma också och det var en sorg på sätt och vis - men jag kände att principen jag satt upp "1 år BÖR du amma" var ännu en princip jag fått kasta överbord när verkligheten satt käppar i hjulet. Jag inbillar mig att jag blivit bättre ändå på att foga mig inför saker som andra säger åt mig att släppa - för hur det än var så gick det inte att sova vettigt och då lydde jag.
Och det blev bättre - eller okej, i vanlig ordning vid insättning av anti-depressiva så blev det först sämre, men efter de första jobbiga sex veckorna blev det märkbart en skillnad. Jag hade nog kört serotonin-nivåerna i botten - igen. Och även om Mirtazapinet ger mig abnorm hunger så har det varit värt sömnen. Att få sova. Att inte vakna med panikångest klockan 4 på morgonen och inte kunna somna om.
Och sen jag skrev sist har mycket hänt - och fler inlägg kommer framöver, för jag behöver skriva av mig igen känner jag. Det är ju det jag har den här bloggen till. Den ska vara kravlös. En slags dagbok och försök att bringa ordning på tankarna när de svämmar över.
söndag 30 juni 2013
torsdag 6 september 2012
Sov lella onge, sov...
Vi sover inte jättebra just nu. Resterna från ett utvecklingssprång med mycket tillväxt gav sömnstörningar. Och det har tyvärr inte blivit bättre. Från en längre period med 3-4h-pass x 2 nattetid utan matning, har det nu blivit sena kvällar, korta sömnperioder och mycket nattamning. Åter till att sova som en ostbåge, vilket ger en leabruten moder när morgonen gryr. Men nattamningen ger ongen en bra natts sömn. Han hinner inte vakna så mycket förrän tutten är i mun och han återgår till sovläge. Men hans ömma moder börjar känna sig mer en lovligt leabruten även mentalt.
Och så sällar jag mig till denna mängd av trötta bebisföräldrar och tänker "ja, det är väl inget unikt". Men, jag tycker ändå att det är skitjobbigt mellan varven. Även om jag vet att det går över. Problemet är att ongen inte sover mer än korta tupplurar dagtid, vilket ger mig dåligt med utrymme för återhämtning dagtid.
Så idag bröt jag ihop och bara grät. Och grät. Så Kärleken försökte hjälpa till från sin jobbfront, genom att skicka ut sin fina mamma (min svärmor) som kom och hjälpte mig lite framåt eftermiddagen. Och då grät jag lite till för att de var så fina i sin omtanke om mig. Sova kunde jag inte, men det var skönt att prata lite och få ventilera tankarna och återigen upprepa mitt mantra:
Good enough! Det är inte hela världen om ongen inte får gröt just idag, när jag inte orkar. Vi tar nya tag någon annan dag. Och sova får man väl göra någon annan gång.
Häpp!
Och så sällar jag mig till denna mängd av trötta bebisföräldrar och tänker "ja, det är väl inget unikt". Men, jag tycker ändå att det är skitjobbigt mellan varven. Även om jag vet att det går över. Problemet är att ongen inte sover mer än korta tupplurar dagtid, vilket ger mig dåligt med utrymme för återhämtning dagtid.
Så idag bröt jag ihop och bara grät. Och grät. Så Kärleken försökte hjälpa till från sin jobbfront, genom att skicka ut sin fina mamma (min svärmor) som kom och hjälpte mig lite framåt eftermiddagen. Och då grät jag lite till för att de var så fina i sin omtanke om mig. Sova kunde jag inte, men det var skönt att prata lite och få ventilera tankarna och återigen upprepa mitt mantra:
Good enough! Det är inte hela världen om ongen inte får gröt just idag, när jag inte orkar. Vi tar nya tag någon annan dag. Och sova får man väl göra någon annan gång.
Häpp!
söndag 15 juli 2012
Brottstycken från en förlossning
Det är vissa minnesbilder som ploppar (förutom själva Ögonblicket då bebis låg där varm och skrikande som en liten gris på mitt bröst, men det är en annan berättelse)...
...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!
...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!
...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:
"...och mage som en sockertopp".
...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!
...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!
...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:
"...och mage som en sockertopp".
onsdag 11 juli 2012
Jo, det kom ju en liten onge till slut. Några dagar innan beräknat till och med och det var en lättnad, även om själva förlossningen var av det utdragna slaget med värksvaghet, avsaknad av krystvärkar och en bebis som vägrade sjunka ner den sista biten utan fick hjälpas ut med sugklocka som sista försök till lösning innan det hade blivit akutsnitt.
Men det blev världens finaste onge. Kärleken växer för varje dag och snart kommer jag fortsätta blogga om det. Vilken dag som helst.
Men det blev världens finaste onge. Kärleken växer för varje dag och snart kommer jag fortsätta blogga om det. Vilken dag som helst.
tisdag 13 mars 2012
Lugnet är blott en chimär
98% av graviditeten har jag varit rätt lugn ändå. Har något som oroat mig dykt upp har jag sökt upp det på nätet, analyserat det i vanlig Fröken Duktig-anda och väldigt sällan har det orsakat någon panik. Snarare en bekräftelse på att "ja, det är fler med samma problem, det är bara att ta en panodil så går det över". Jag har trots foglossning, svårigheter att röra sig och en rätt stor mage alltid haft peppen att försöka sysselsätta mig även med den minsta aktiviteten per dag. Blir jag bara liggande på soffan en hel dag så påminns jag alltför mycket om hur det kändes att vara djupt deprimerad, så denna minsta aktivitet per dag har varit en slags mental boost: Se där, jag är inte där jag var för 2 år sen.
Men så kommer det jag tror är förvärkar. En molande mensvärkskänsla som håller mig vaken framförallt nattetid. Som ger mig svettningar likt dem jag har vid panikångest. Som gör mig dålig i magen som när jag mådde som sämst psykiskt. Och vips så påminner de fysiska symptomen alltför mycket om det som en gång varit och hjärnan överhettas. Kommer panikångesten nu också, när jag lyckats pricka in så många fysiska känslor som var en stor del av mitt tidigare mående.
Samtidigt går tankarna kring: Ska jag vara beredd nu? För det kan ju lika gärna vara starten på det som komma skall: Förlossningen.
Nu har jag varje gång kunnat lindra smärtorna med panodil och de är inte till sin intensitet särskilt allvarliga, det molar mest och känns liksom bekant men ändå hanterbart. Jag har haft värre mensvärk än det här. Ändå inser jag vad det värsta är med att vara gravid. Det är att inte veta det exakta slutdatumet. Det känns fånigt egentligen, men det är nog det som stressar mig allra mest. Att det i nuläget kan sätta igång ikväll, men det kan lika gärna dröja ytterligare en hel månad.
Men så kommer det jag tror är förvärkar. En molande mensvärkskänsla som håller mig vaken framförallt nattetid. Som ger mig svettningar likt dem jag har vid panikångest. Som gör mig dålig i magen som när jag mådde som sämst psykiskt. Och vips så påminner de fysiska symptomen alltför mycket om det som en gång varit och hjärnan överhettas. Kommer panikångesten nu också, när jag lyckats pricka in så många fysiska känslor som var en stor del av mitt tidigare mående.
Samtidigt går tankarna kring: Ska jag vara beredd nu? För det kan ju lika gärna vara starten på det som komma skall: Förlossningen.
Nu har jag varje gång kunnat lindra smärtorna med panodil och de är inte till sin intensitet särskilt allvarliga, det molar mest och känns liksom bekant men ändå hanterbart. Jag har haft värre mensvärk än det här. Ändå inser jag vad det värsta är med att vara gravid. Det är att inte veta det exakta slutdatumet. Det känns fånigt egentligen, men det är nog det som stressar mig allra mest. Att det i nuläget kan sätta igång ikväll, men det kan lika gärna dröja ytterligare en hel månad.
måndag 12 mars 2012
En god dotter
Att vara anhörig till någon med kronisk sjukdom(ar) är inte helt lätt alla gånger. Icke att förringa den sjukas plågor, men det är svårt att hela tiden vara kontinuerligt lyhörd och empatisk. Jag är bara människa och faller ibland in i "men skärp dig"-fällan. Det är svårt att veta hur man upprätthåller och om och om igen bevisar att förståelsen finns för att livet inte riktigt kan fortgå som vanligt för den som är sjuk.
Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre.
Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.
Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:
- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!
Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.
Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!
Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre.
Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.
Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:
- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!
Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.
Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!
måndag 5 mars 2012
Två uttjatade mantran
I relation till andra är jag en lättviktare vad gäller genus. Men det finns vissa saker som ändå är viktiga för mig och som jag kommer fortsätta strida för, oavsett.
Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten.
Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"
Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.
Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?
Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).
Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.
Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.
Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.
Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.
Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten.
Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"
Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.
Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?
Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).
Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.
Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.
Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.
Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)