Okej. Det är svårt att veta vad som är en del av min personlighet och vad som är en del av det där som en del kallar för boa-in-sig-perioden som en del hävdar att gravida hamnar i framåt slutet av graviditeten. Jag kan ju få ryck då jag vill testa att göra saker från scratch, fylla frysen och allt sånt där, även när jag är "normal". Det hänger oftast ihop med egna funderingar kring vad det är man stoppar i sig egentligen och en rejäl dos fundering över tillsatser och ekologiskt ätande.
Men lite inbillar jag mig att mitt storkokande lite blir i kubik just nu. Ett visst hormonpåslag, och även en slags allmän acceptans att bete sig såhär. Jag är ju i grunden en samlare, det förstärks väl bara nu. Oavsett, så är det rätt skönt att rätt analogt stå och peta i en gryta och känna tillfredställelsen att fylla frysen med hemlagad mat snarare än helfabrikat.
söndag 15 januari 2012
lördag 14 januari 2012
Vinkling av en forskningsrapport
Det är självklart nödvändigt med forskning på hur vi påverkas av olika medicinska preparat, särskilt när det gäller graviditet och utvecklingen av en ny liten människa där det är svårt att backa bandet om något skulle gå snett. I går hörde jag på TV om en ny forskningsrapport, den mest omfattande som gjorts gällande SSRI-preparat (antidepressiva) och gravida på just nordiska kvinnor.
Jag tackar och tar emot, även om det givetvis är svårt att låta bli att känna en viss skuld och oro i att jag är en av dem kvinnor som ätit SSRI under min graviditet. Detta dock i samråd med psykolog, barnmorska och läkare. Och med ett mål att faktiskt vara medicinfri i god tid innan förlossningen. Jag har trappat ner, i lagom takt, från 100 mg till 25 mg och hoppas kunna sluta helt när jag går in i vecka 31. Forskningsrapporten bekräftar egentligen det sjukvården vetat sen flera år, det finns en ökad risk för en viss typ av lungbesvär i samband med intag av SSRI under graviditet.
Men så släpps pressmeddelandet, många nyhetskanaler nappar och genast börjar en varierande grad av sensationslysten rubriksättning. Och i vissa fall lyser det igenom att det är JÄTTEFARLIGT att äta medicin under sin graviditet, i flera av nyhetsrapporteringarna försvinner disclaimern: Fast det är betydligt större risk med en obehandlad svår depression hos modern än att äta medicinen. Bedömningen att sätta in medicin måste göras från fall till fall.
Värst är nog rubriksättningen: Ökad risk för barns död om mamma tagit SSRI-preparat under graviditeten.
Läser man den ursprungliga rapporten kommer det fram att det är en ökad risk för lungbesvär av typen persisterande pulmonell hypertension för den nyfödda bebisen. Dvs en risk som annars är 1-2 per 1000 födda barn, är 3 per 1000 födda barn om modern ätit SSRI. Av dem finns det sen en risk på 15% att barnet avlider av denna åkomma. I studien har inget av de barn till mödrar som ätit SSRI och fått lungbesvären avlidit.
Givetvis ska inte medicineringen ske slentrianmässigt, utan uppföljning, möjlighet till samtalskontakt etc. Men det ska aldrig någonsin vara modern som skuldbeläggs, för skuld, skam och känsla av värdelöshet, ja det är redan från början en sån enorm del av depressionens karaktär att det inte behövs påtryckningar från folk som läser en notis i sin dagstidning och anser sig vara experter på något de inte har en endaste aning om. Bara det att en del "seriösa" nyhetsförmedlare fortfarande använder sig av begreppet lyckopiller får mig att återigen fundera över synen på SSRI och fördomarna om vad det egentligen innebär att äta antidepressiv medicin.
Jag tackar och tar emot, även om det givetvis är svårt att låta bli att känna en viss skuld och oro i att jag är en av dem kvinnor som ätit SSRI under min graviditet. Detta dock i samråd med psykolog, barnmorska och läkare. Och med ett mål att faktiskt vara medicinfri i god tid innan förlossningen. Jag har trappat ner, i lagom takt, från 100 mg till 25 mg och hoppas kunna sluta helt när jag går in i vecka 31. Forskningsrapporten bekräftar egentligen det sjukvården vetat sen flera år, det finns en ökad risk för en viss typ av lungbesvär i samband med intag av SSRI under graviditet.
Men så släpps pressmeddelandet, många nyhetskanaler nappar och genast börjar en varierande grad av sensationslysten rubriksättning. Och i vissa fall lyser det igenom att det är JÄTTEFARLIGT att äta medicin under sin graviditet, i flera av nyhetsrapporteringarna försvinner disclaimern: Fast det är betydligt större risk med en obehandlad svår depression hos modern än att äta medicinen. Bedömningen att sätta in medicin måste göras från fall till fall.
Värst är nog rubriksättningen: Ökad risk för barns död om mamma tagit SSRI-preparat under graviditeten.
Läser man den ursprungliga rapporten kommer det fram att det är en ökad risk för lungbesvär av typen persisterande pulmonell hypertension för den nyfödda bebisen. Dvs en risk som annars är 1-2 per 1000 födda barn, är 3 per 1000 födda barn om modern ätit SSRI. Av dem finns det sen en risk på 15% att barnet avlider av denna åkomma. I studien har inget av de barn till mödrar som ätit SSRI och fått lungbesvären avlidit.
Givetvis ska inte medicineringen ske slentrianmässigt, utan uppföljning, möjlighet till samtalskontakt etc. Men det ska aldrig någonsin vara modern som skuldbeläggs, för skuld, skam och känsla av värdelöshet, ja det är redan från början en sån enorm del av depressionens karaktär att det inte behövs påtryckningar från folk som läser en notis i sin dagstidning och anser sig vara experter på något de inte har en endaste aning om. Bara det att en del "seriösa" nyhetsförmedlare fortfarande använder sig av begreppet lyckopiller får mig att återigen fundera över synen på SSRI och fördomarna om vad det egentligen innebär att äta antidepressiv medicin.
torsdag 12 januari 2012
Hur påläst ska man vara?
Vid senaste besöket fick jag med mig hem en enkel mall för det som kallas för förlossningsbrev. Min barnmorska brukar ta upp det först vid nästa besök, men eftersom jag frågade lite om det fick jag med mig mallen hem redan nu.
Det är ju givet att googla. Och även jag, som använder internet som en kunskapsbank i många olika sammanhang börjar fundera över brevets innehåll och hur mycket jag själv bör ta reda på innan. Det här är ändå ett ärende där jag vill kunna lita på professionellt, yrkesutbildat folk. Eller är jag lite naiv i min tilltro att de som faktiskt jobbar inom vården gör så gott de kan, även om det ibland går att önska både det ena och det andra om de regler och system som styr och finansierar verksamheten?
Efter alla vändor med remisser som glömts bort, väntan och varierande kvalitet på läkarkontakter borde jag kanske vara rätt skeptisk, men jag kan inte direkt säga att det skapat något långvarigt trauma som gör det viktigt att få till ett riktigt bra förlossningsbrev. Rötägg finns ju inom alla yrkeskategorier. Kanske funkar det hela som en lugnande grej, att få skriva av sig inför något av det mest omvälvande, smärtsamma (för vissa) och mest utlämnande du utsätter dig för som kvinna? Jag kan förstå det, men hur mycket bör jag ta reda på innan, för att kunna ha önskemål om precis allt. Särskilt inom något jag aldrig gjort förut.
Kanske att jag skriver lite om min historik med panikångest. Att jag hellre blir peppad än daltad med. Att jag gärna vill vara uppe och röra på mig så mycket det går. Att jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Och förstås, det allra viktigaste, och det som ändå är självklart: Att alla i det där förlossningsrummet gör sitt bästa för att få ut en frisk bebis på ett säkert och bra sätt för både mor och barn.
Och där kanske jag hade de allra viktigaste grunderna i förlossingsbrevet.
Det är ju givet att googla. Och även jag, som använder internet som en kunskapsbank i många olika sammanhang börjar fundera över brevets innehåll och hur mycket jag själv bör ta reda på innan. Det här är ändå ett ärende där jag vill kunna lita på professionellt, yrkesutbildat folk. Eller är jag lite naiv i min tilltro att de som faktiskt jobbar inom vården gör så gott de kan, även om det ibland går att önska både det ena och det andra om de regler och system som styr och finansierar verksamheten?
Efter alla vändor med remisser som glömts bort, väntan och varierande kvalitet på läkarkontakter borde jag kanske vara rätt skeptisk, men jag kan inte direkt säga att det skapat något långvarigt trauma som gör det viktigt att få till ett riktigt bra förlossningsbrev. Rötägg finns ju inom alla yrkeskategorier. Kanske funkar det hela som en lugnande grej, att få skriva av sig inför något av det mest omvälvande, smärtsamma (för vissa) och mest utlämnande du utsätter dig för som kvinna? Jag kan förstå det, men hur mycket bör jag ta reda på innan, för att kunna ha önskemål om precis allt. Särskilt inom något jag aldrig gjort förut.
Kanske att jag skriver lite om min historik med panikångest. Att jag hellre blir peppad än daltad med. Att jag gärna vill vara uppe och röra på mig så mycket det går. Att jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Och förstås, det allra viktigaste, och det som ändå är självklart: Att alla i det där förlossningsrummet gör sitt bästa för att få ut en frisk bebis på ett säkert och bra sätt för både mor och barn.
Och där kanske jag hade de allra viktigaste grunderna i förlossingsbrevet.
tisdag 10 januari 2012
I början var det mest blä.
De första 12 veckorna av graviditeten mådde jag verkligen pyton. Illamåendet var konstant och påminde väldigt mycket om måendet när jag hade som värst panikångest och depressionssymtom. Även om jag rent mentalt kunde förklara måendet den här gången med något roligt och bra, var det tufft under en period. Även om jag kunde resonera mig fram till att detta är väldigt naturliga kroppsliga symtom av graviditeten, inte ett återfall tillbaka i depressionen så var jag minst lika rädd för det som för den vanliga oron som nog många kvinnor känner under första trimestern. Det är ju då de flesta missfall sker, det är då så enormt mycket ska etableras, bildas och utvecklas. Eller bara avstanna och stötas bort av kroppen.
Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.
Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.
Det jag tyckte var underligt i början var att första tiden hos barnmorska kom såpass sent, jag hade ju nästan 8-9 veckor på mig att förstöra utvecklingen, den sköra utvecklingen precis i början. Förutom illamåendet kände jag mig inte särskilt gravid rent kroppsligt, det var först ultraljudet som gjordes redan v 8 pga mitt extrema illamående, som gav mig lite mer insikt. Jag fick se ett pickande, mini-hjärta på något som faktiskt satt där på min insida.
Men det jag längtat allra mest efter, förutom att nå de viktiga milstolparna som passerandet av första trimestern, KUB/NUPP-testet och rutinultraljudet är att faktiskt känna något. Något som inte bara är en kurrande mage. Det var nog först då jag faktiskt kunde förstå, greppa och faktiskt haja att jag inte bara var ovanligt tjock om magen.
lördag 7 januari 2012
Medvetenheten
I min klass, som tyvärr följde med mig från årskurs 1 t o m årskurs 9 rådde redan från start en rätt så tydlig indelning. Flickor skulle bara leka med flickor, pojkar med pojkar, nåde den som bröt detta. Att jag började skolan med två pojkar som bästa vänner gav mig en outsider-roll från start och den försvann aldrig riktigt. Det fanns alltid andra saker att hacka på, när man redan hade dömts ut som suspekt.
Till saken hör, att de som dömde mig hårdast var tjejgänget i klassen. Och i det gänget var den gängse normen att klä sig i rosa och rött. Jag kallade dem med tiden för rosa gänget. Och där någonstans blev färgen rosa extremt laddad för mig, jag kan verkligen säga att jag avskyr färgen. Den symboliserar mitt eget utanförskap och eftersom den oftast laddas med värdeord som söt, flickigt, som jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med under min uppväxt.
Och så sitter jag då själv med en ny liten människa i magen, som jag gärna vill ska känna sig fri att välja vem hen vill vara. Men aldrig har just färger på småbarn varit så laddat som nu, det råder någon slags allmän rädsla att särskilt rosa ska vara närmast farligt. En liten pojke bli misshandlad på dagis pga sin favoritfärg rosa och viljan att få dansa balett, genusmedvetna försöker utesluta rosa helt för sina döttrar...
Hur gör man för att göra rätt? Jag tycker att det är rent ut sagt sorgligt att ett barn är bara ett barn i många affärers ögon den första månaden, sen delas de direkt upp i pojkar/flickor.
Till saken hör, att de som dömde mig hårdast var tjejgänget i klassen. Och i det gänget var den gängse normen att klä sig i rosa och rött. Jag kallade dem med tiden för rosa gänget. Och där någonstans blev färgen rosa extremt laddad för mig, jag kan verkligen säga att jag avskyr färgen. Den symboliserar mitt eget utanförskap och eftersom den oftast laddas med värdeord som söt, flickigt, som jag aldrig riktigt kunde identifiera mig med under min uppväxt.
Och så sitter jag då själv med en ny liten människa i magen, som jag gärna vill ska känna sig fri att välja vem hen vill vara. Men aldrig har just färger på småbarn varit så laddat som nu, det råder någon slags allmän rädsla att särskilt rosa ska vara närmast farligt. En liten pojke bli misshandlad på dagis pga sin favoritfärg rosa och viljan att få dansa balett, genusmedvetna försöker utesluta rosa helt för sina döttrar...
Hur gör man för att göra rätt? Jag tycker att det är rent ut sagt sorgligt att ett barn är bara ett barn i många affärers ögon den första månaden, sen delas de direkt upp i pojkar/flickor.
fredag 6 januari 2012
Valfrihetens gissel
När jag mådde som sämst orkade jag inte ens fatta de enklaste beslut. Och även om jag nu kommit förbi den rent akuta stressreaktionen på valfrihet i alla möjliga vardagliga situationer så kan jag fortfarande finna det oerhört förlamande. Det senaste gäller alla dessa val inför Bebis ankomst.
Det kretsar mycket kring konsumtion, vilken vagn är bäst, ska det vara bärsjal eller bärsele, men även funderingar kring uppfostran, strategi kring amning, rutiner, föräldraledighet. Det ska skrivas förlossningsbrev och jag inser att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det, eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Kommer jag bli totalt förlamad av smärtorna, kommer jag få panikångest?
Allra helst vill jag bara skjuta ifrån mig en del av valen, åtminstone ett tag till rent tidsmässigt. Dessutom önskar jag mig en bättre strategi för egen del. När jag känner att jag har bestämt mig, då ska jag stanna i det. Särskilt när det gäller konsumtionsbiten. Även om vi inte hittar absolut Bästa vagnen, Bästa skötbordslösningen, Bästa bärselen/bärsjalen så kommer det inte gå någon nöd på vår Bebis. Det blir bara lätt så, att ju mer man läser på, desto mer förvirring blir det.
Det kretsar mycket kring konsumtion, vilken vagn är bäst, ska det vara bärsjal eller bärsele, men även funderingar kring uppfostran, strategi kring amning, rutiner, föräldraledighet. Det ska skrivas förlossningsbrev och jag inser att jag inte riktigt vet hur jag vill ha det, eftersom jag har så svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Kommer jag bli totalt förlamad av smärtorna, kommer jag få panikångest?
Allra helst vill jag bara skjuta ifrån mig en del av valen, åtminstone ett tag till rent tidsmässigt. Dessutom önskar jag mig en bättre strategi för egen del. När jag känner att jag har bestämt mig, då ska jag stanna i det. Särskilt när det gäller konsumtionsbiten. Även om vi inte hittar absolut Bästa vagnen, Bästa skötbordslösningen, Bästa bärselen/bärsjalen så kommer det inte gå någon nöd på vår Bebis. Det blir bara lätt så, att ju mer man läser på, desto mer förvirring blir det.
söndag 1 januari 2012
Så det kan bli
Medicin, träning och terapi. Kombinationen ihop med vissa omprioriteringar, som oftast skett i samråd med en psykolog, har gjort mig panikångestfri igen. Och rätt så harmonisk och...glad.
Till saken hör att jag och Kärleken tog det där läskiga klivet som stressat mig och som varit en del av mina rädslor. Det där med barn. Barn har varit läskiga, jag har uppfattat mig som "dålig på barn".
Men.
Nu är jag gravid och många av mina rädslor inför det, har liksom lämnats kvar på avgångsstationen. I ett bagageförvaringsskåp. Gräsligt klyschigt, men det känns lite så. Med en viss road förvåning ser jag på mina nojor. Allt det där jag bävade för innan, har faktiskt inte slagit in. Istället har ett hyfsat lugn infunnit sig. En känsla av att "det ordnar sig", som jag faktiskt tror på själv också.
Till saken hör att jag och Kärleken tog det där läskiga klivet som stressat mig och som varit en del av mina rädslor. Det där med barn. Barn har varit läskiga, jag har uppfattat mig som "dålig på barn".
Men.
Nu är jag gravid och många av mina rädslor inför det, har liksom lämnats kvar på avgångsstationen. I ett bagageförvaringsskåp. Gräsligt klyschigt, men det känns lite så. Med en viss road förvåning ser jag på mina nojor. Allt det där jag bävade för innan, har faktiskt inte slagit in. Istället har ett hyfsat lugn infunnit sig. En känsla av att "det ordnar sig", som jag faktiskt tror på själv också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)