Sensommarblues

Visst, jag är ett fan vad rutiner. Jag gillar vardag. Den utgör ju ändå majoriteten av livet och fy vad trist det vore att enbart leva för semestern. Men, som jag börjat inse med tiden är det alltid lite jobbigt och nästan obekvämt att byta liv igen. Lämna semesterlunken och komma in i vardagslunken. Brytpunkten, transportsträckan och tiden innan lunken sitter - det är alltid en period jag tycker är jobbig. Även om jag också inser att det behövs. Jag har börjat lära mig att se tecknen nu - att ångestspöket knackar oftast på, men just nu är det ändå under kontroll.

Vi har fått besked om förskoleplats till barnet och det blev vårt förstahandsval. Det gjorde det lite lättare ändå att börja tänka höst och vad den kommer innebära. Det lustiga är att jag inte är en tillräckligt utpräglad arbetsmyra för att verkligen längta tillbaka till jobbet för att få utföra just ett jobb. Många som är på semesterns sluttamp längtar verkligen - medan jag trivs bra med att skrota runt hemma, umgås med min lilla familj och göra lite lagom stora och små projekt/dag. Livet är väl relativt lätt med en ett- och ett halvt-åring. Visst, vädret gör sitt, men det är ändå rätt välgörande att ha ett jobb man trivs med, men som också går att ta ledigt från. Jag behöver inte vara tillgänglig konstant. De projekt som får vänta - får just vänta och mår ibland nästan bra av det. Det gör det hela betydligt enklare också att med gott samvete jobba deltid under barnets första tid på förskolan. Mitt barn kommer nog må bra av förskola och den stimulans det innebär - men jag har också insett att med de stora barngrupperna kommer nog inte hans personlighet till sin rätt. Hans försiktighet, hans behov av närhet och metodiska och undersökande nyfikenhet  kan ju innebära att andra skuffar undan honom. Men, jag kan också ha fel - förskola kanske är precis vad som behövs för att få honom att våga mer.

The ADD in me

Det brukar vara ett stående skämt. Min kaos-sida. Mitt dagliga letande efter nycklar och/eller passerkort. Men också min oförmåga att hantera alla dessa blanketter som livet ändå medför - trots digitalisering. Ibland undrar jag hur det hade gått för mig utan internetbank. Min första tid som nyutflugen från föräldrahemmet innebar oöppnade fönsterkuvert, förseningsavgifter och inkassokrav - inte många, men ändå en del. Det är som med många andra saker något jag lätt lägger någon annanstans och lägligt nog glöms det då bort. Jag skjuter det ifrån mig.

Sen är jag en projektperson. Jag drar igång saker, men jag är rätt dålig på att fullfölja. I min pyssellåda ligger dussinet med halvfärdiga julkort, udda mormorsrutor, en halv, stickad strumpa och start-kit till decoupage. Jag glömmer. Hittar något annat som är ännu roligare. Ibland händer det att jag slutför också - ungefär hälften av allt jag påbörjar slutförs. Jag har även blivit bättre på att slutföra saker. 

Så när min psykolog lade fram två stycken screening-test på ett av mina besök i våras var det vissa av frågorna som träffade rakt på målet. Det fanns frågor om nycklar, räkningar, blanketter, mitt ensamhetsbehov och även andra saker träffade rätt. Särskilt de avsnitt som handlade om ADD (ADHD utan hyperaktiviteten). ADD-tjejer är svårast att fånga upp sa psykologen. De är bra på att dölja sin kaos-sida i den rådande duktighetskultur som de fostras in i. De lär sig att dölja kaoset noga, noga och att skämmas över det. Det blir något fult - något som inte syns vid första anblicken. Och det kändes så väldigt mycket...jag.

Men - ihop med psykologen konstaterade vi att vissa bitar föll på plats men att jag behöver jobba mer med att acceptera den jag är och inte bara se mina misslyckanden. Jag har en kaos-sida ihop med en drös andra sidor som tillsammans ändå skapar den jag är. Att jag fick höga poäng i ett ADD-test säger en del, men det är inte hela jag och så länge det inte skapar stora problem i mitt liv är det inget jag känner behov av att utreda ytterligare. För nästa steg skulle i så fall behöva involvera mina föräldrar och det är det inte värt. Det räckte med att få bekräftelse på att vissa av mina personlighetsdrag delas av andra, att jag inte är ensam.   

You say it best, when you say nothing at all

I min familj talar vi inte direkt med den det gäller när vi stör oss på något. Vi pratar med någon annan familjemedlem istället - försöker fiska sympatier och för att avreagera sig. Det är inte särskilt konstruktivt eftersom det bäddar för missförstånd och på sätt och vis gör det att vi glider ifrån varandra - vi lär inte känna varandra nu när vi barn är vuxna. Inom ett decennium till kommer jag faktiskt ha bott lika länge utanför mitt föräldrahem som i det. Och det är klart att det formar mig. Att vara färdigstöpt som människa vid 19 är ju inte riktigt realistiskt och vore rätt trist. Utveckling ska ju vara något bra!

Mina föräldrar har en tolkning av mina handlingar som om jag fortfarande vore tonåring - och det har sårat mig mer än en gång att de inte känner mig bättre, att de inte kan tänka "ja men hon är ju faktiskt 30+ nu, då borde hon ju kunna hantera det här". Istället ska mitt handlande ifrågasättas utifrån en måttstock som jag inte känner mig bekväm med. Oftast antyds den bara - för att säga saker rakt ut till den det gäller - det är big no, no. Jag försöker ibland lyfta på locket och dra det ur dem - men det är jobbigt varenda gång. Lite som att dra ut en tand. Jag gör det inte varje gång - och oftast är det bäst att ta det med min far. Det jag försöker förmedla lite då och då är just att ofta få ha en rätt absurd diskussion kring "Såhär ÄR du", där jag ändå försöker hävda expertisen kring att vara just jag. Att jag måste få ha utrymmet att säga: Det stämmer faktiskt inte. Och få ha rätt i det.

Jag försöker jobba väldigt mycket med acceptans - och tycker mig ändå ha accepterat att mina föräldrar är som de är. De gör så gott de kan. Varför kan inte de då acceptera mig och mina handlingar, som en del av mig. Det kanske inte alltid är "rätt" väg att gå. Men det är min väg.

Spridda tankar från en passerande lågtrycksfront

Sömnen spårade ur totalt någon gång i vintras och det gick fort att rasa ner i panikångest och depressionstänk. Lite sjukdomar av det mer fysiska slaget blev det sista som gjorde att jag ringde vårdcentralen och som en följd av detta började jag medicinera igen. Jag fick stränga order om att sluta amma också och det var en sorg på sätt och vis - men jag kände att principen jag satt upp "1 år BÖR du amma" var ännu en princip jag fått kasta överbord när verkligheten satt käppar i hjulet. Jag inbillar mig att jag blivit bättre ändå på att foga mig inför saker som andra säger åt mig att släppa - för hur det än var så gick det inte att sova vettigt och då lydde jag.

Och det blev bättre - eller okej, i vanlig ordning vid insättning av anti-depressiva så blev det först sämre, men efter de första jobbiga sex veckorna blev det märkbart en skillnad. Jag hade nog kört serotonin-nivåerna i botten - igen. Och även om Mirtazapinet ger mig abnorm hunger så har det varit värt sömnen. Att få sova. Att inte vakna med panikångest klockan 4 på morgonen och inte kunna somna om.

Och sen jag skrev sist har mycket hänt - och fler inlägg kommer framöver, för jag behöver skriva av mig igen känner jag. Det är ju det jag har den här bloggen till. Den ska vara kravlös. En slags dagbok och försök att bringa ordning på tankarna när de svämmar över.

Sov lella onge, sov...

Vi sover inte jättebra just nu. Resterna från ett utvecklingssprång med mycket tillväxt gav sömnstörningar. Och det har tyvärr inte blivit bättre. Från en längre period med 3-4h-pass x 2 nattetid utan matning, har det nu blivit sena kvällar, korta sömnperioder och mycket nattamning. Åter till att sova som en ostbåge, vilket ger en leabruten moder när morgonen gryr. Men nattamningen ger ongen en bra natts sömn. Han hinner inte vakna så mycket förrän tutten är i mun och han återgår till sovläge. Men hans ömma moder börjar känna sig mer en lovligt leabruten även mentalt.

Och så sällar jag mig till denna mängd av trötta bebisföräldrar och tänker "ja, det är väl inget unikt". Men, jag tycker ändå att det är skitjobbigt mellan varven. Även om jag vet att det går över. Problemet är att ongen inte sover mer än korta tupplurar dagtid, vilket ger mig dåligt med utrymme för återhämtning dagtid.

Så idag bröt jag ihop och bara grät. Och grät. Så Kärleken försökte hjälpa till från sin jobbfront, genom att skicka ut sin fina mamma (min svärmor) som kom och hjälpte mig lite framåt eftermiddagen. Och då grät jag lite till för att de var så fina i sin omtanke om mig. Sova kunde jag inte, men det var skönt att prata lite och få ventilera tankarna och återigen upprepa mitt mantra:

Good enough! Det är inte hela världen om ongen inte får gröt just idag, när jag inte orkar. Vi tar nya tag någon annan dag. Och sova får man väl göra någon annan gång.

Häpp!

Brottstycken från en förlossning

Det är vissa minnesbilder som ploppar (förutom själva Ögonblicket då bebis låg där varm och skrikande som en liten gris på mitt bröst, men det är en annan berättelse)...

...som minnet av hur jag mellan täta värkar får gå sakta, sakta från Akuten till Förlossningen iklädd en fångdräktsliknande mjukisdress. "Följ den röda linjen" ropar de hurtiga sköterskorna i receptionen. Och jag tänker på Den gröna milen och fnissar över hur totalt tvärtemot det är. Jag är på väg att promenera till det ställe där liv blir till. I nästa stund blir jag ilsk och undrar varför ingen möter upp med rullstol?!

...Eller när jag efter 14 h av ineffektivt värkarbete, med värkstimulerande dropp som tvingar fram forcerade, jobbiga värkar i en trött kropp får höra: Vi ser bebisens huvud när du gör krystförsök! Bebisen har hår! Och jag i mitt utmattade och oerhört frustrerade tillstånd jublar inombords i ett lustgasboostat: JAG SLIPPER EN SKALLIG BEBIS!

...Och så första natten tillsammans, jag och bebis, bebis och jag. Smått livrädd över ansvaret för detta lilla pyre och rejält manglad efter en rätt svår förlossning. Bebis sover iklädd landstingets alldeles för stora kläder och jag ser magen. Och helt plötsligt hör jag Jojje Wadenius sjunga lugnande i mitt huvud. Det är bara det att jag kan inte texten, bara melodin. En textrad slår dock igenom och jag nynnar den inombords om och om igen den där första natten:

"...och mage som en sockertopp".

Jo, det kom ju en liten onge till slut. Några dagar innan beräknat till och med och det var en lättnad, även om själva förlossningen var av det utdragna slaget med värksvaghet, avsaknad av krystvärkar och en bebis som vägrade sjunka ner den sista biten utan fick hjälpas ut med sugklocka som sista försök till lösning innan det hade blivit akutsnitt.

Men det blev världens finaste onge. Kärleken växer för varje dag och snart kommer jag fortsätta blogga om det. Vilken dag som helst.

Lugnet är blott en chimär

98% av graviditeten har jag varit rätt lugn ändå. Har något som oroat mig dykt upp har jag sökt upp det på nätet, analyserat det i vanlig Fröken Duktig-anda och väldigt sällan har det orsakat någon panik. Snarare en bekräftelse på att "ja, det är fler med samma problem, det är bara att ta en panodil så går det över". Jag har trots foglossning, svårigheter att röra sig och en rätt stor mage alltid haft peppen att försöka sysselsätta mig även med den minsta aktiviteten per dag. Blir jag bara liggande på soffan en hel dag så påminns jag alltför mycket om hur det kändes att vara djupt deprimerad, så denna minsta aktivitet per dag har varit en slags mental boost: Se där, jag är inte där jag var för 2 år sen.

Men så kommer det jag tror är förvärkar. En molande mensvärkskänsla som håller mig vaken framförallt nattetid. Som ger mig svettningar likt dem jag har vid panikångest. Som gör mig dålig i magen som när jag mådde som sämst psykiskt. Och vips så påminner de fysiska symptomen alltför mycket om det som en gång varit och hjärnan överhettas. Kommer panikångesten nu också, när jag lyckats pricka in så många fysiska känslor som var en stor del av mitt tidigare mående.

Samtidigt går tankarna kring: Ska jag vara beredd nu? För det kan ju lika gärna vara starten på det som komma skall: Förlossningen.

Nu har jag varje gång kunnat lindra smärtorna med panodil och de är inte till sin intensitet särskilt allvarliga, det molar mest och känns liksom bekant men ändå hanterbart. Jag har haft värre mensvärk än det här. Ändå inser jag vad det värsta är med att vara gravid. Det är att inte veta det exakta slutdatumet. Det känns fånigt egentligen, men det är nog det som stressar mig allra mest. Att det i nuläget kan sätta igång ikväll, men det kan lika gärna dröja ytterligare en hel månad.

En god dotter

Att vara anhörig till någon med kronisk sjukdom(ar) är inte helt lätt alla gånger. Icke att förringa den sjukas plågor, men det är svårt att hela tiden vara kontinuerligt lyhörd och empatisk. Jag är bara människa och faller ibland in i "men skärp dig"-fällan. Det är svårt att veta hur man upprätthåller och om och om igen bevisar att förståelsen finns för att livet inte riktigt kan fortgå som vanligt för den som är sjuk.

Samtidigt pågår såklart mitt liv, med mina vardagliga krämpor, tankar och funderingar. Till slut förlorar jag förmågan att veta vad som är relevanta känslor och vad som är fånigt gnäll. Jämförelsefällan dyker upp, det finns dem som har det värre. Det finns givetvis ALLTID någon här i världen som har det värre. 

Det som gnager just nu är att jag blir ledsen och även väldigt frustrerad av kommentarer jag fått under graviditeten. Jag har haft svårt att sova, dels pga långvariga förkylningar och envis slemhosta, jag har haft svårt att röra på mig pga foglossning och nu i slutet är ryggen extremt trött. Jag vaknar till flera gånger per natt, har svårt att få till djupsömnen.

Varje gång detta kommer upp (och det är inget jag direkt tjatar om) så får jag kommentaren:

- Ja, då kanske du äntligen kan förstå hur jag har det? Varje natt/dag!

Och direkt kommer skuldkänslorna. Och även ilskan. I 12 år har jag verkligen försökt visa empati och förståelse, men med upprepade kommentarer av den sorten tar det ifrån mig alla typ av försök att vara en god dotter. Har jag verkligen betett mig som ett empatistört monster i alla år? Är det först nu jag verkligen kan förstå hur det är? Ska inte jag förtjäna respekten för hur mitt liv ter sig och flyter på, likaväl som jag förväntas vara förstående inför den sjukas situation.

Och är det verkligen det man önskar sitt eget barn: Nu har du också ont och problem att sova. Äntligen!   

Två uttjatade mantran

I relation till andra är jag en lättviktare vad gäller genus. Men det finns vissa saker som ändå är viktiga för mig och som jag kommer fortsätta strida för, oavsett.

Det finns två komponenter som ofta dyker upp i diskussioner kring barn och hur de ska fostras för att bli väl fungerande och trygga vuxna. Två komponenter som används slentrianmässigt i diskussioner och som på något sätt är så tvetydiga om man bryter ner dem och börjar analysera vad det egentligen innebär. Det är två uttryck som människor som verkar rätt trötta på debatten använder som ett slags mantra för att ändå få meddela sin ståndpunkt, men som också visar en flathet i att verkligen analysera vad det INNEBÄR i realiteten. 

Det första som alltid tröskas som ett rätt utnött mantra är:
"Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?"

Eftersom jag själv inte följt "normen" för vad som utgör en flicka så måste jag då få ställa ett antal motfrågor: Vad är en flicka? Vad är en pojke? Ska vi straffa dem som bryter mot detta? Är det av ren lathet som vuxna väljer denna strategi, för att låta "naturen" sköta barnets uppfostran? Att köra med detta mantra brukar också vara "det sista jag säger i frågan" och då brukar verkligen analysen av vad det faktiskt innebär utebli. Totalt.  

Vad är det för fel att tänka som såhår: Varför kan inte barn få vara barn utan att vi vuxna kommer och påverkar med våra fördomar och förutfattade meningar? Ska jag tycka att det är okej att mitt barn skjuter ihjäl sin kamrat med låtsasgeväret, "för det är så pojkar gör" och då totalt frånta mig mitt vuxenansvar att visa på och resonera kring det som lekarna kretsar kring. Och personlighet, individer och allt det där andra som gör den lilla människan till just DEN lilla människan, det blir sekundärt. Skulle detta appliceras på vuxna i samma utsträckning, skulle det verkligen vara okej?

Det andra som också dyker upp i diskussioner kring den konsumtion som omgärdar föräldraskapet är konsumtion i relation till genusmedvetenheten. Du delas upp redan från start i två olika produktsegment: Pojke och flicka. Även det som förknippas med alla de där behoven vi ändå har gemensamt, oavsett kön så som att äta, sova, bajsa ska "brandas" med kill- och tjejfärger/attribut. (Hej här har du en rosa, prinsesspotta för prinsessbajset och en blå, riddarpotta för riddarbajset).

Till detta kommer givetvis även kläder och leksaker som just idag exemplifieras av LEGO och deras varumärkesförändring och kommersiella överlevnadsstrategi: Att skapa ett tjej-anpassat lego. Detta som en konsekvens av en tydlig strategi att satsa på pojk-lego. Tjej-legot är enklare att bygga, pojk-legot är ännu mer utrpräglat inriktat på krig. En av barndomens mest universella leksak ska härmed också könsbestämmas.

Som inbiten LEGO-fantast blir jag direkt förolämpad. Egentligen är det inte färgvalet (rosa, lila) eller tema-valet (Star Wars för pojkarna) som stör, utan strategin att en stor grupp av människor förminskas i sin förmåga att följa ritningar och låta fantasin styra i att skapa nya, spännande kreationer som är omöjliga med alltför färdiga komponenter i de "kit" som görs nu. Det är en enorm skillnad i detta! Att fördumma sina användare är en mycket större grej än att LEGO valt att använda rosa i större utsträckning. Men det är tyvärr det senare som stjäl fokus. Det jag bryr mig om är inte ifall förälder X väljer att klä sin dotter Y helt i rosa, det jag bryr mig om är ifall förälder X begränsar sin dotter Y genom att säga: Du kan inte leka med detta, för du är tjej.

Och i den debatt som följer LEGO-exemplet dyker återigen mantrat: "Varför kan inte pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor?" upp. Och det kompletteras direkt med: "Företagen gör ju bara det konsumenterna vill ha". I en tid då konsumenter aldrig varit så pålästa är det väldigt slött att bara acceptera hur marknaden ser ut och gilla läget. Frågan är också, vilken typ av konsumenter refererar dessa till? En slags stor, jämngrå (eller rosa?) massa som alla köper exakt samma saker: Det är väl precis tvärtom i valfrihetens decennium? Den frustrerade unisex-föräldern har en uppsjö av alternativ till köp, även om det inte alltid är lika tillgängligt, för där styr modet också.

Jag är, som jag ändå inledde med, en lättviktare i dessa diskussioner. Men att med alltför generella argument och lathet indirekt säga okej till diskriminering och mobbing, då blir jag rent ut sagt förbannad. Fostra dina barn till att respektera mina, då spelar inte färgen rosa sådär jättestor roll, i långa loppet.

Vikten av vikt

Det är tungt med 25 extra kilon att bära på. Det är inget snack om saken.

Först gick jag upp i vikt pga intaget av medicinen Mirtazapin, och bara några månader efter utsättningen av den medicinen blev jag gravid. Inom loppet av 1,5 år har jag ökat mer än 25 kg i vikt och även om det på ett sätt känns hanterbart, så har det ändå satt sig på hjärnan i form av funderingar kring mat, dieter, synen på hur en normalviktig person ser ut och den rätt snäva uppfattningen att smal = lycklig. 

Tacksam är jag att det under uppväxten ändå inte var en så stor del av mitt liv, det där med mat, fett och viktideal. I en klass som följdes åt under 9 år dominerade en oerhört utseendefixerad tjejgrupp som senare i gymnasiet resulterade i minst 4 fall av allvarlig anorexia, varav en tjej var oerhört nära att mista livet. 

Men så var det kanske ett icke-problem för min del eftersom jag alltid varit väldigt smal.

Samtidigt har min mor under hela sin uppväxt fått höra från sin mor hur tjocka feta lår hon hade, hon gick upp mycket i vikt efter graviditeterna och har alltid varit relativt kurvig. Hon bantade ner sig med hjälp av Viktväktarna någon gång på 90-talet men tyvärr gjorde andra sjukdomar på 00-talet att hon gick upp igen. Ungefär samtidigt sades det alltid att min syster "ärvt sin mors kroppsbyggnad", vilket på senare tid resulterat i att detta insipprande, subtila viktfokus och det faktum att hon sportat mycket sen barndomen skapat ett onödigt fokus från hennes sida att "korrigera" med hjälp av styrketräning och ibland även strikta dieter.

Så har då jag, den orättvist nog smala av naturen, som inte tränade mer än absolut nödvändigt under hela uppväxten, som alltid kunnat peta i sig i stort sett vad som helst börjat ticka uppåt kilomässigt. Och det är först då jag har börjat reflektera över hur viktbesatta kvinnorna i min familj ändå är.

Vi hävdar att det inte är något viktigt (i dubbel bemärkelse) men ändå har de flesta kommentarer som min mor och syster fällt kring min kropps förändring under graviditeten kretsat kring vikten. Att jag är stor. Att jag har en stor mage. Att jag måste se upp med för mycket småätande. Att magen är VÄLDIGT stor. Att "sådär stor mage hade inte jag".

Inte en endaste gång har någon av dem sagt, det jag allra helst vill höra: Vilken fin mage du har!

Och där någonstans bestämde jag mig för att verkligen försöka att inte föra detta vidare. Eller åtminstone ha lite bättre insikt att kunskap och motvilja till samhällets utseendefixering inte alltid hjälper för att stå utanför och tro sig vara bättre än dem som hetsar sig till ätstörningar.

Smärtgröten och om att inte bygga upp förväntningar

Senaste veckan har jag ett sammelsurium av olika sorters smärtor i kroppen. De flesta är hanterbara, men jag blir frustrerad över att inte veta vad som är graviditetsrelaterat (troligen det mesta) och vad som kan vara små, små tecken på att något är på gång. Det man ofta får höra är ju "du vet när det är på gång". Men för den otålige är det inget bra svar, för varenda liten kramp, varenda liten molvärk, skapar ändå en fundering: Tänk om jag kommer föda barn det närmaste dygnet?

Det där med att vänta, utan att faktiskt veta ett exakt datum för leverans, det är inte riktigt min grej helt enkelt. Varje graviditet har sin särart, varje kvinna uppfattar sin kropp på olika sätt, tål smärta mer eller mindre...

Sen inser jag att trots att jag troligen kände av svaga förvärkar i slutet av veckan, så kan det vara en del av det jag kommer uppleva den närmaste tiden. Att det ändå kan innebära 6 långa veckors väntan. Eller att jag har en bebis i min famn imorn. Eftersom jag gått hem från jobbet nu, kommer väntan bli mer...tålamodsprövande. Jag har ett antal projekt att sysselsätta mig med, av rätt lagom karaktär (inga badrumsrenoveringar eller så).

Debattstormarna i det digitala vattenglaset

Det har under flera perioder stormat kring allas vår favorit-bitch, Katrin Zytomierska. Kvinnan som jag sett som en jobbig bagatell, en geting i sommarsaften, som rätt lätt går att vifta bort pga sin enfald, ytlighet och påtagligt påtagna medieroll som någon slags...riksbitch. Hon har gjort till sin grej att på ett väldigt elakt och rättframt sätt säga det där som inte riktigt är PK att säga rakt ut och nu senast: Barnuppfostran i kombination med mat. En knallhet potatis i det matfixerade landet Sverige där barnaspekten givetvis får ännu fler att gå i taket. Alla har någon slags åsikt i dessa frågor, så är det bara.

Som med varje ny mattrend (i det här fallet LCHF/Low Carb High Fat) kan jag inte låta bli att reflektera över det faktum att vi lever i ett samhälle där valfriheten är den fantastiska gemensamma nämnaren. Vi behöver inte bry oss om säsong, tillgång eller ens pengar i vissa fall. Förbi är tiderna med salt sill och potatis, apelsin är inte längre en exotisk lyxfrukt och även om kokböcker säljer som smör behöver du egentligen inte kunna laga mat: Det finns färdigt i närmaste frysdisk.

Men ändå har åsikterna om vad andra väljer att äta och även den inbyggda moralpaniken och fixeringen vid födointag aldrig florerat så ymnigt som på nätet.

Helt plötsligt kan alla, med hjälp av internet, bevisa både den ena och den andra testen, med hjälp av internet. Du kan bli din egen dietist, psykolog, barnmorska, expert och anse dig vara en extremt påläst debattör i alla möjliga frågor. Det blir en stor grej att ifrågasätta dem som tidigare ansetts ha haft makten och i mat-frågan är det Livsmedelsverket, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, sjukvården och en och annan forskare som ska ifrågasättas. Med ens har gemene man insett: Jag kan tänka själv i den här frågan! Resultatet av denna insikt hamnar relativt ofta, när det gäller mat, i en rätt urspårad fundering kring: Konspiration! Det är inte bara att rycka på axlarna och inse att forskning ger nya rön som i sin tur ger nya sätt att individanpassa födointag. All typ av mat passar inte alla människor, för även om vi alla är människor så finns olika förutsättningar inbyggda i den berömda gen-poolen.

Men så var det då det här med Katrin Z. Hon äter LCHF. För hon hatar feta människor och behövde gå ner i vikt efter sin graviditet. Dessutom upptäckte hon att hon mådde bra (!) av sin nya diet, även om det verkar vara en bieffekt i sammanhanget. I sitt förord i sin nu bästsäljande bok om LCHF attackerar hon feta människor i rätt kränkande ordalag och nyligen var hon med i TV där hon berättade att hon ger sitt barn LCHF-kost. Inte i någon extrem utsträckning, det slank tydligen med en potatis lite då och då. Men argumentet hon hade i det hela var: Han får inte bli tjock! Inte för att det rent fysiologiskt och psykiskt kan vara fördelaktigt att inte bära på alltför många extra kilon. Feta människor är enligt Katrin Z, äckliga.

Ändå kretsar debatten efteråt mer om det denna människa matar sitt barn med rent födoämnesmässigt. Inte det den borde kretsa kring: Vad är det för människosyn denna människa matar sitt barn med? Att vara så extremt nedlåtande mot feta människor, människor som arbetar för familjen (se storyn om Katrin och barnflickan) och få så mycket utrymme i media för sina utspel åt olika håll, är inte det betydligt värre än en eller två potatisars vara eller icke vara?

Är det verkligen så illa?

Är det verkligen så illa ställt med jämställdheten i svenska hem, hos unga svenskar 2012, att det viktigaste rådet blivande pappor (ja, något annat partnerperspektiv saknas i det här fallet) får i amningsinformationsfilmen som visas på föräldrautbildningar idag är: Hjälp till med hushållsarbetet!

Min följdfråga är: Gör inte pappor det redan? Och varför ska de göra det enbart när modern till barnet ammar?

Jag kanske är naiv, eller har det för bra, men ska det fortfarande behöva läras ut att män bör hjälpa till mer hemma?

Coolness

Ibland känns det som att jag ägnade alltför mycket tankemöda åt att fundera över hur det skulle kunna bli att skaffa barn och att det är en röd tråd som är tydlig i mitt liv. Jag borde verkligen grubbla mindre och våga mer. Nu är det ändå något jag har försökt att jobba på, jag vågar så mycket mer nu än när jag var yngre. Men barn, där kom jag liksom tillbaka till något slags förlamande: Inte vågar jag väl? Och av någon anledning såg jag det hela tiden som MITT problem. Att jag inte skulle klara av det, för att Kärleken är bra med barn, det har jag ju vetat hela tiden. Av någon anledning så lade jag väldigt mycket ansvar för ALLT på mig själv, okej att jag visste att jag åker på att bära barnet i 9 månader och om allt funkar kommer det bli en del bärande även under amningen, men sen, vi är ju ändå två om det.
Sen när ändå beslutet var fattat, så gick det så fantastiskt fort! Vips så tog det! Och när väl den chocken lagt sig så kom krämporna, ihop med viljan att planera det som går att planera, läsa på så mycket jag mäktar med, "för det är ju bra när jag varit så nojig innan".

Men så hände något. Inte från ena dagen till den andra, mer successivt, medan jag förvärvade mig kunskap som jag innan graviditeten skulle blivit skiträdd för rent ut sagt, så kom en slags...mañana-attityd till det mesta som har med förlossningen att göra. "Det ordnar sig" "jag kommer ju ändå vara på ett sjukhus". Jag låter det liksom bara ske. Och tänk, tänk om jag kunde bara spara lite av denna coolness i små smakportioner i isbitsformarna och ta fram i andra sammanhang. För det är ju det jag letat så mycket efter. I stort sett hela mitt vuxenliv.

Fantastiska föräldraförsäkring

Det kräver en del inläsning och jag undrar om det verkligen går att informera alla blivande föräldrar på ett tillfredsställande sätt om vilka möjligheter som finns i föräldraförsäkringen. Men grunderna är ändå detsamma, du får vara hemma med ditt barn under rätt många dagar med olika ersättningsnivåer.  Dessutom matchar min arbetsgivare detta med föräldralön som är en slags ytterligare inkomstförsäkring som facket förhandlat fram för att göra just min arbetsgivare till en attraktiv arbetsplats även för småbarnsföräldrar. Fantastiskt säger jag, tackar och tar emot.

Målet nu är att få till en relativt rättvis fördelning av tiden mellan mig och min partner, eftersom jag tänkt försöka amma så är det svårt att veta nu hur det kommer påverka rent praktiskt. Det vi vet är att vi kommer få en lång sommar tillsammans alla tre, ett bra sätt att lära känna varandra och kunna göra det i lugn och ro. De där första 10 dagarna efter förlossningen som alla partners har rätt till, kommer nog ändå mest bestå av en hel del besök och allmänt...kaos? 

Det är ju "built-in"

Innan jag blev gravid, under all den där tiden då jag grubblade mycket över huruvida jag verkligen var moder-material, kunde jag bli så extremt provocerad av alla dem som hänvisade till biologin. Att en kvinna har det i sin kropp, med sig sen innan födelsen, att kunna bära, föda och ta hand om barn. Särskilt det där sista stack i mig hårdast, eftersom det var på den punkten jag var allra mest osäker. Det var inte det jag behövde höra, när jag under perioder hade ett försiktigt behov av att ventilera det där som ändå är lite tabu för en kvinna att fundera kring: Det inte helt självklara i att låta biologin styra sitt liv. Vi tillhör ju ändå en av få däggdjur som har ytterligare dimensioner till biologin såsom en hyfsat fri vilja, förmågan att njuta av sex utan att det är i direkt reproduktionssyfte, vi har en insikt om vår egen dödlighet och vi är extremt fokuserade på att skapa någon slags mening med det hela. Meningen med livet kan inte enbart bestå i att föra sina gener vidare. 

Så även om det i många diet- och genusdebatter nuförtiden landar i hur människan var på stenåldern, så är det trevligt att kunna jobba sig förbi de allra första instinkterna och lära sig av sina misstag och komma på nya sätt att hantera livet vi serverats av våra förfäder. Och visst, jag litar rätt mycket på biologin när det gäller att kroppen själv känner av när det är dags att föda, men jag är också ett stort fan av det faktum att vi har en väl utvecklad sjukvård, med utbildad, erfaren personal som kan hjälpa biologin på traven men också känna in och anpassa sig efter att det är en individ som står där och kanske för allra första gången ska gå igenom något som det är svårt att överhuvudtaget tänka sig in i på förhand hur det kommer kännas och bli.

My ass att jag då vill höra: Ja, men på stenåldern då gjorde människan såhär, gå och primalskrik i en grotta så blir det säkert bra ska du se, för kvinna har ju inbyggt att få det att funka.

Då skulle jag nog be vederbörande att stoppa upp sin människosyn någonstans där solen inte kommer åt och ta till människans inbyggda förmåga att bli riktigt jävla förbannad!

Alla andra grinar,

men inte jag. Som väntat när vi fick se förlossningsfilmen på föräldrautbildningen. Gången innan hade barnmorskan förberett oss på att det kunde bli känslosamt och att det var helt okej att böla. Men jag fortsätter min nyfikna, rationella och krassa syn på det hela. Jag kan reflektera över hur jag tror mig vilja bli behandlad under förlossningen, vad som kommer bli jobbigt, men någonstans saknas det där euforiskt lyckliga i att se någon annan föda fram ett barn. Det ÄR häftigt och fantastiskt med människans förmåga till reproduktion, men på något sätt blir jag kanske alltför naturvetenskaplig och känslokall inför själva mirakel-biten. Ungefär som det här med min inställning till barn: Jag är ingen barn-människa, men tycker om barn jag får möjligheten att lära känna och givetvis är det med stor spänning och förväntan som jag ser fram emot det barn vi ska få. Men barn generellt intresserar mig inte supermycket.

Förlossningsbiten känns som ett nödvändigt ont. Miraklet i sig ligger för mig mer i att lära känna en ny liten människa som vi skapat ihop. Det är få tillfällen i livet då man så tydligt vet att livet kommer förändras så totalt från ena dagen till den andra som just det här. All annan utveckling sker ju annars gradvis. 

En evighet

Det känns ibland som om jag varit gravid hur länge som helst. Det har ju inte gått en endaste dag sen jag t o m trodde mig känna av hur det högg till lite i äggproduktionsmodulen, då ägget troligen fäste, som jag inte har tänkt någon form av tanke kring graviditeten. Alla krämporna har ändå gjort den så påtaglig och svår att glömma bort. Det svåra är ändå att tänka sig sen att det ska komma ut en levande liten varelse, som är släkt med mig och med Kärleken. Och som även om det är en direkt produkt av oss två, kommer bli sin egen lilla person.

Och jag fascineras så enormt över lugnet. T o m sånt som är en rätt påtaglig risk, dvs att jag tuppar av väl på sjukhuset (det har hänt pga blodtrycksfall, inte så mycket pga rädsla) gör mig inte alltför orolig. Om det är någonstans man ska tuppa av är det väl i närheten av vårdpersonal.

Jag var nära att tuppa av idag, jag har märkt av rätt lågt blodtryck och yrsel de senaste veckorna och svårigheten nu är att jag har svårt att snabbt sätta huvudet mellan benen. För det är ju liksom en rejäl kalaskula i vägen.

Vem är du?

Lilla vän, som rätt försynt buffar runt och ibland lyckas få in en välplacerad spark i ena ljumsken så att mor din undrar om det är reflexkontroll på gång. Hela benet spritter ju till. Men du är ändå rätt snäll, som inte ger mig njursparkar, och du sover rätt bra nattetid. Kanske gillar du att vila lika mycket som mor din, även om jag inser rent intellektuellt att det kan vara att hoppas för mycket.

Och vet du vad, det spelar inte det minsta roll om du är liten eller stor, har en snopp eller en snippa, bara du kommer snart så vi får en chans att börja lära känna dig även på utsidan också.